Verklighetens gränser har sysselsatt tänkare och författare i årtusenden – från Platons grotta till dagens digitala ekosystem. Sällan har frågan om vad som är sant och verkligt varit mer aktuell än nu, när politiska ledare, algoritmer och sociala medier skapar parallella verkligheter som sätter vårt omdöme på prov.
En av de mest talande skildringarna finns i Philip K. Dicks roman ”Time out of joint” från 1959. Huvudpersonen Ragle Gumms lever ett till synes normalt liv, tills hans tillvaro börjar ersättas av papperslappar. Där en vas stod ligger en lapp med texten ”vas”. Snart drabbas dörrar, kiosker, fabriksbyggnader och motorvägar av samma fenomen. Romanen brukar betraktas som en föregångare till filmen ”The Truman show” från 1998, där Jim Carreys huvudperson inser att hela hans liv är en tv-inspelning. I Dicks version handlar det inte om underhållning, utan om ett krig som huvudpersonen deltar i utan att veta om det. Verkligheten är en fiktion, och fiktionen upplevs som verklighet.
Temat har djupa rötter i västerländsk idéhistoria. Redan Platon beskrev människor fastkedjade i en grotta, som endast ser skuggor på väggen och tror att det är den enda verkligheten. Den som släpps ut i ljuset och återvänder har svårt att förmedla sina insikter – och riskerar att avfärdas som galen. Dick och senare författare har uppdaterat denna allegori för en tid där kommunikationstekniken skapar alltmer sofistikerade skuggspel.
Under andra halvan av 1900-talet blev denna fråga närmast en besatthet i den amerikanska litteraturen. Författare som William S. Burroughs, Thomas Pynchon, Paul Auster, William Gibson och Don DeLillo skildrade en värld där fiktionens lager blir allt fler och där gränsen mellan sanning och påhitt suddas ut. Dicks verk, däribland ”Do androids dream of electric sheep?” (1968), förlagan till filmen ”Blade runner”, kretsade också kring frågan om vad som är äkta respektive konstruerat. Dessa romaner ställde eviga filosofiska frågor mot en bakgrund av en snabbt växande komplexitet: Vad kan vi egentligen veta säkert?
Språket spelar en nyckelroll i detta sammanhang. Det hjälper oss att identifiera och kategorisera verkligheten, men det begränsar också vad vi kan tänka och förstå. Paul Austers klassiska New York-trilogi (1985–1986) skildrar en huvudperson som kämpar för att få grepp om språket när världen håller på att gå i bitar. ”När saker och ting var hela kände vi oss säkra på att orden kunde uttrycka dem”, skriver Auster. Men i takt med att tillvaron krackelerar tappar orden sin förankring. ”Våra ord motsvarar inte längre världen.” Här finns en längtan tillbaka till en tid när språket upplevdes som direkt kopplat till verkligheten – en tid som kanske aldrig fanns.
I dag, mitt i 2020-talet, kan vi se tillbaka på denna nostalgi med viss avund. Teknikutvecklingen har gått från snabb till hisnande. Övervakning, data mining och algoritmisk styrning är vardag, och det har skildrats i exempelvis Patrick Flanerys roman ”I am no one” från 2016. Huvudpersonen får utan förklaring hemskickade utskrifter av alla sina telefonsamtal, sökningar och privata meddelanden. Snart vet han inte om han är övervakad, förföljd eller paranoid – eller om han själv är ”ingen”. Hans självbild upplöses i en värld där gränsen mellan fiktion och dokumentär blir omöjlig att dra.
Litteraturen belyser hur det amerikanska idealet om individens autonomi utmanas i en alltmer komplex värld. Känslan av förlorad kontroll slår hårdast mot dem som vuxit upp med föreställningen om jaget som oberoende av yttre krafter. Det förklarar, menar flera kritiker, varför temat är så framträdande just hos vita manliga författare. Utan verktyg för politisk analys gräver deras protagonister allt djupare i konspirationsteorier – något som i hög grad känns igen i dagens samhällsklimat.
Donald Trump har blivit en symbol för hur verkligheten medvetet kan manipuleras i politiska syften. Hans projekt bygger inte bara på lögner, utan på ett aktivt sabotage av vår möjlighet att överblicka och förstå vad som sker. Historien skrivs om, platser byter namn och ord töms på innebörd – som om papperslapparna ur Dicks roman klistrats direkt på kartan över USA. Hans mål är inte specifikt du eller jag, utan vår gemensamma förståelse av verkligheten.
Inför kommande val i USA står frågan på sin spets. Kommer väljarna att kunna skilja skuggor från ljus, eller har fiktionen redan blivit deras enda verklighet? Den moderna amerikanska litteraturen har under decennier varnat för ett samhälle där sanningen blir allt svårare att upprätthålla. Den fungerar därmed som en varningslampa – och en påminnelse om att kampen för verkligheten aldrig förlorats, men alltid måste föras på nytt.
