Persongalleriet blir dessvärre till tapeter i ett underskönt Tenochtitlán

Den mexikanske författaren Álvaro Enrigue har återigen blivit aktuell för den svenska publiken. Hans nya roman ”Om imperier drömde du”, i översättning av Hanna Nordenhök, har fått ett blandat mottagande av kritikern Samuel Levander. Boken, som ges ut av Tranan, är en historisk skildring av Hernán Cortés och conquistadorernas möte med aztekerna i Tenochtitlan. Den hyllas för sina storslagna miljöskildringar, men kritiseras hårt för svaga personporträtt och billiga postmoderna trick.

Enrigue, som är bosatt i New York och tidigare varit gift med författaren Valeria Luiselli, är känd för att välja ovanliga ämnen. Hans förra roman på svenska, ”Tiebreak” (2014), handlade om en tennismatch mellan barockpoeten Francisco Quevedo och konstnären Caravaggio, där bollen var stoppad med Anne Boleyns hår. I ”Om imperier drömde du” har han vänt blicken mot en av världshistoriens mest dramatiska och tragiska händelser: den plötsliga kollisionen mellan den spanska och den aztekiska civilisationen.

Handlingen utspelar sig i Tenochtitlan, aztekernas huvudstad och en av världens största städer vid tiden för erövringen. Staden, som låg där Mexico City ligger i dag, var ett centrum för makt och religiösa ceremonier. När Cortés och hans soldater anlände 1519 möttes de av härskaren Moctezuma och en kultur som var fullständigt okänd för dem. Enrigue skildrar detta möte som en världshistorisk kollision, något som ofta liknas vid science fiction-litteraturens kontakter med utomjordiska civilisationer.

En av romanens stora förtjänster är enligt Levander miljöskildringen. Tenochtitlan beskrivs med en rikedom av detaljer, från kanaler och tempel till en väldig dödskalleskallra som författaren kallar ”en formens triumf”. Enrigue har också arbetat med språket genom att väva in en mängd begrepp från nahuatl, det aztekiska språket. Det handlar bland annat om ord som ”calpulli”, ”cihacoatl” och ”huey tlatoani”. Det ger texten en främmande klang, men enligt recensenten blir orden ofta mer som ytlig dekoration än som ett sätt att faktiskt förstå en förlorad värld.

Kritiken mot romanen handlar främst om personteckningen. Enrigue skildrar det aztekiska hovet som fullt av cyniska intrigörer, på samma sätt som man kan föreställa sig ett romerskt kejsarpalats. Men karaktärerna smälter in i bakgrunden och blir aldrig riktigt minnesvärda. Enligt Levander saknar berättelsen individer som bär upp handlingen. Vissa repliker känns dessutom alltför moderna, som när en av figurerna snärtigt svarar ”Gå till känslobesvärjaren istället”. Sådana formuleringar bryter läsarens illusion och får historien att läcka in i samtiden på ett störande sätt.

Inte heller de postmodernistiska inslagen i romanens senare del uppskattas. När en svamppåverkad Moctezuma lyssnar på en låt av T-Rex blir resultatet enligt recensenten mest billiga skämt. Han menar att Enrigue är en ”slapp trollkarl” som inte riktigt förmår fullfölja sitt ambitiösa projekt. För att lyckas med romanen hade författaren, som Levander uttrycker det, behövt ”göra några bicepcurls till innan han fattade pennan”.

”Om imperier drömde du” är 280 sidor lång och ges ut av Tranan, ett förlag som har profilerat sig med översatt litteratur från spanskspråkiga länder. Översättningen av Hanna Nordenhök är en särskild utmaning med tanke på de många nahuatl-begreppen. För läsare med intresse för latinamerikansk historia och litteratur är romanen ett ambitiöst verk, även om den enligt kritikern inte fullt ut lever upp till sina intentioner.

Även om mottagandet är kluget visar Enrigue prov på en djärv litterär fantasi och en vilja att närma sig en kultur som till stora delar förintats. Romanen väcker frågor om hur vi skildrar historiska möten mellan olika världar, och om vår tids sätt att förstå det förflutna. Den utmanar både den historiska romanens form och läsarens förväntningar, men enligt Samuel Levander brister den i själva berättandet.