Po Tidholm: Mauro Scoccos sentimentala skiva visar att framtidstron är död

En anmärkningsvärd våg av nostalgiska album har präglat den svenska musikscenen under det senaste året. Mauro Scocco, Tomas Andersson Wij, Joakim Berg och Lars Winnerbäck har alla släppt nya skivor där minnen, förlust och saknad står i centrum. Sammanlagt handlar det om några av de mest uppmärksammade svenska utgivningarna under perioden, och gemensamt för dem är en ton som skiljer sig markant från den framåtlutade optimism som länge kännetecknat svensk populärmusik.

Mauro Scocco, som slog igenom med Ratata på 1980-talet och därefter har haft en lång solokarriär, är aktuell med ”Livets rytm” – hans första album på sex år. Nästa år blir han folkpensionär, och från sitt hem på Kungsholmen i Stockholm blickar han tillbaka på sin ungdom, sina kärlekar och allt som aldrig blev av. Trots titeln är skivan långt ifrån sprudlande. I låten ”Skånegatan” sjunger Scocco om att det bästa han får aldrig går att hålla fast i, men också om glädjen i minnena av vänner, konserter med Mink De Ville på Ritz och efterfester hos Ulf Lundell. Skivan har beskrivits som präglad av en närmast bottenlös uppgivenhet. Samtidigt har Scocco i intervjuer sagt att nästan allt han drömt om har hänt.

Tomas Andersson Wij, som släppte ”Täta ditt liv så det klarar en storm” tidigare i höst, har ägnat sig åt tillbakablickande berättande under större delen av sin karriär. Hans sånger kretsar ofta kring en huvudperson som framstår som representant för ett förlorat moraliskt tillstånd – ett vittne till en tid som var både mer oskuldsfull och mer ideologisk. Med den utgångspunkten skildrar han en nutid som framstår som hård, karg och tom på innehåll.

Joakim Berg, frontman i Kent – ett av Sveriges största band innan upplösningen 2016 – släppte i våras albumet ”Framtiden som aldrig blev av”. Där Scocco sörjer sina egna förlorade möjligheter, sörjer Berg en hel värld som en gång erbjöd möjligheter. Skivan har uppmärksammats som ett av årets mörkare svenska album. Lars Winnerbäck, en av landets mest turnerande liveartister, gav i höstas ut ”Längtan till våren”. Låten ”Där tågen rullar in” har lyfts fram som en ursprungsberättelse om att vilja spela sig fri från småstadens bojor. Tillsammans med de övriga utgivningarna förstärker den bilden av en generation etablerade artister som söker sig bakåt i tiden.

I en uppmärksammad kommenterande text har kulturjournalisten Po Tidholm analyserat fenomenet. Han konstaterar att en hel generation manliga låtskrivare har blivit ”olika versioner av Plura” – en referens till Eldkvarns sångare Plura Jonsson, som länge varit sinnebilden för det nostalgiska manliga berättandet. Tidholm menar att artisterna i sina sånger återvänder till ett inre Norrköping, den plats som en gång formade dem, bara för att konstatera att fabrikerna lagts ned och att det som en gång fanns är borta.

Tidholm ser vågen av nostalgiska album som ett uttryck för att framtidstron har dött. Frånvaron av konstruktiv ilska tolkar han som en följd av insikten att världen inte längre går att förändra. Populärmusiken bars en gång av modernismens ideal och en tro på framåtrörelse. Nu handlar mycket i stället om att det var bättre förr.

Att etablerade artister blickar bakåt är i sig ingen ny företeelse. Inom litteraturen har manliga författare i generationer skildrat ungdom och förlorad kraft. Liknande tendenser syns också i musikbranschen i stort, där nostalgi blivit en allt viktigare del av utbudet – från återföreningsturnéer till nyinspelningar av äldre material. Men att flera av Sveriges största låtskrivare gör det samtidigt väcker frågor om musikbranschens riktning. De aktuella albumen vänder sig i hög grad till en mogen publik som vuxit upp med artisterna. Samtidigt innebär den tillbakablickande tonen en utmaning för artister som vill förbli relevanta i en tid då den yngre publiken i allt högre grad söker sig till nya uttryck.