Vecka 44 i bilder – se världen genom DN-fotografernas ögon

Veckans reportage rymmer möten av olika slag: en Youtube-profil som gör halloween till en konstform, en artist som bearbetar sorg genom musik, ett vårdbiträde som hittar humor i livets slutskede och ett FN-toppmöte där enigheten brister. Det är fyra berättelser som på var sitt håll visar hur människor navigerar mellan det vardagliga och det existentiella.

Youtube-profilen Evelina Forsell har närmare en halv miljon prenumeranter. Hon har gjort sig känd för sina kreativa sminkningar, inte minst inför halloween. I ett nytt reportage berättar hon att hon egentligen alltid lever i halloweenstämning.

– Egentligen går jag ju runt och ser ut som att det skulle kunna vara halloween året runt, säger hon med ett skratt.

Hennes guide till lyckad halloweensminkning har blivit en resurs för alla som vill satsa på en uppseendeväckande look. För som hon ser det handlar det inte om att kopiera en färdig mall, utan att våga experimentera. Youtube har under det senaste decenniet vuxit till en av de viktigaste plattformarna för skönhetstrender. Kreatörer som Forsell når tittare direkt, utan att gå via traditionella kanaler, och halloween är en av årets största perioder för skönhetsinnehåll.

Från skönhet till musik. I Stockholm är artisten Moonica Mac aktuell med sitt tredje album, ”Blau Hajmel”. Skivan tar avstamp i en stark personlig erfarenhet: förlusten av en nära anhörig samtidigt som en dotter föddes.

– Jag tänker att min dotter och min bror var på samma ställe innan hon kom hit, säger hon.

Albumet rymmer därmed både sorg och nytt hopp, två känslor som inte utesluter varandra. I en tid när allt fler artister arbetar med självbiografiskt material känns Moonica Macs berättelse både personlig och allmängiltig. Musikindustrin har på senare år skiftat mot streaming, där personliga berättelser ofta får starkare fäste hos en bred publik. Det intima tilltalet blir allt viktigare för att nå fram i ett medielandskap som annars domineras av korta klipp och snabba intryck.

Ett av veckans starkaste reportage kommer från Ersta diakonis palliativa avdelning i Stockholm. Där arbetar Martin Ezpeleta som vårdbiträde. En av patienterna är Gill, och deras möten präglas av värme, ironi och humor. Vid ett tillfälle böjer sig Martin ner och tar Gills hand.

– Nu ser det ut som att jag friar, säger han och skrattar.

Reportaget bär rubriken ”Jag jobbar inte med döden utan med livet”, en formulering som fångar kärnan i palliativ vård. Det handlar om att lindra, bekräfta och finnas där – även när dagarna är räknade. Med en allt äldre befolkning blir den typen av insatser allt viktigare, och personalens förmåga att använda humor som en form av omsorg är en påminnelse om att vård är mer än medicinska åtgärder. Inom palliativ vård är stödet till både patienter och anhöriga centralt, och många vårdgivare betonar vikten av att se hela människan.

Långt från den svenska vardagen, i Armeniens huvudstad Jerevan, hölls under veckan FN:s miljötoppmöte COP17. Mötet gäller FN:s konvention mot ökenspridning och samlar länder för att diskutera markförstöring, torka och hur naturresurser ska förvaltas. Förhandlingarna gick dock trögt. På onsdagen var delegaterna fortfarande oense i flera centrala frågor, något som knappast är ovanligt i internationella klimat- och miljöförhandlingar.

Markförstöringen hotar försörjningen för miljontals människor och är nära kopplad till klimatförändringar, vattenbrist och migration. Utanför huvudentrén fanns också en annan sorts svårighet: några taiwanesiska universitetslärare försökte enas om vem som skulle stå var på gruppbilden. Det lilla ögonblicket säger en hel del om de diplomatiska undertexter som alltid finns närvarande, även utanför förhandlingsrummen. Värdskapet i Jerevan ger Armenien en internationell plattform, mitt i en region som präglats av politiska spänningar. För många deltagare är konferensen också ett tillfälle att knyta kontakter bortom de formella förhandlingarna.

Tillsammans bildar reportagen en bred palett av mänskliga erfarenheter – från en sminkvideo till ett internationellt toppmöte. Det som binder samman dem är närvaron i mötet med andra: med publiken, med musiken, med patienten och med motparten. I både smått och stort handlar det om att hitta gemensamma vägar framåt.