Hélène Cixous: Det som händer just nu ifrågasätter radikalt vad det är att vara jude

Hélène Cixous tilldelas Bermanpriset 2026. Det framgår av en personlig text som den fransk-algeriska författaren och filosofen publicerar, där hon berättar om samtalet med prisets grundare och om sin tvekan inför att tas emot i den judiska traditionens namn. ”Jag är inte säker på att den här gåvan är ämnad för mig”, skriver hon.

Bermanpriset instiftades 2020 för att belöna en författare som verkar i den judiska traditionens anda. Från och med 2026 är prissumman en miljon kronor och priset delas ut under tio år. Tidigare pristagare är David Grossman, Péter Nádas, Maria Stepanova och Eduardo Halfon.

I sin text berättar Cixous att hon blev uppringd av herr Berman, som med varm röst meddelade att hon nominerats och tilldelats priset. Hon kände honom inte sedan tidigare. Han hade läst hennes bok ”Från Osnabrücks station till Jerusalem” och såg henne som en självklar mottagare. Cixous svarade att hon inte skriver ”som jude”, men när frågan kom – ”Men ni är judinna?” – svarade hon ja.

För Hélène Cixous är den judiska identiteten präglad av både arv och avstånd. Hon föddes 1937 i Oran i Algeriet i en judisk familj med sefardiska och askenasiska rötter. Moderns släkt kom från Osnabrück i Tyskland; hennes mormor anlände till Oran i december 1938. I hemmet fanns judiska högtider, sånger och ljus, men ingen religiös övertygelse. När Cixous frågade sin mormor om hon trodde på Gud löd svaret: ”Natürlich nicht.”

Som barn i Oran konfronterades hon tidigt med antisemitism. Utanför staketet till Cercle Militaire, en sluten och fransk värld, stod barn som skrek ”Jude!” och ”Alla judar är lögnare”. Hon sökte efter ingången, fann ingen, och återvände senare till minnet i sitt författarskap. Det blev grunden för genombrottsromanen ”Inuti” (Dedans) från 1969, som uppmuntrades av filosofen Jacques Derrida. Boken handlar om det osynligas väg till synlighet.

Även namnet Cixous bär på en berättelse om främlingskap. Derrida rådde henne att byta författarnamn, eftersom det var omöjligt att uttala och dömt att felstavas. Hon valde att behålla det. ”Jag ska vara evigt trogen, och därmed även jutrogen”, skriver hon. Namnet motstår appropriering, domesticering och kommersialisering, enligt henne själv.

I den nya texten invänder hon mot att hennes böcker i engelskspråkiga bokhandlar placeras under ”Jewish studies”. Hon vill hellre återfinnas under Women, Feminist eller Gender. ”Judinna? Ja. Jag rår inte för det. Jag är judinna av födseln”, skriver hon, men tillägger att hon inte vet vad den judiska traditionen döljer. Hon saknar synagoga, hebreiska och religiös tro.

Samtidigt finns en trohet som hon inte kan förklara. Hon citerar Jacques Derrida: ”Om jag är jude, är jag den siste juden.” Hon återger också Kafkas ord: ”Vad har jag gemensamt med judarna? Jag har knappt något gemensamt med mig själv.” Frågan har följt henne genom ett långt författarliv, men den har fått ny skärpa.

Nutidsbeskrivningen i texten är skarp. Cixous skriver att vi lever i ”mördaren Netanyahus tid, Trumputins tid, den antisemitiska pestens och det paranoida dödandets tid”, som hon uttrycker det. Hon menar att den ryska poeten Marina Tsvetajeva, som under Stalintiden skrev att poeter är ”judar”, i dag inte skulle kunna skriva så. Hon påminner också om 1968 års paroll ”Vi är allihop tyska judar”, men konstaterar lakoniskt: ”Det var förr.”

Hélène Cixous är en av den franska efterkrigslitteraturens mest inflytelserika röster. Hon har skrivit ett sjuttiotal verk, bland dem ”Medusas skratt” och ”Att återkomma till skriften” på svenska. Efter flytten till Frankrike 1955 blev kvinnokampen hennes viktigaste fråga. ”Jag är arton år. Det kommer att uppta mig hela livet”, skriver hon.

Trots invändningarna tackar hon ja till priset. ”Det är inte lätt att vara jude. Det är inte lätt att vara ’judinna’. En annan olätthet. Men det är intressant”, skriver hon. Texten är daterad 14 oktober 2026, då hon befinner sig i sitt nittionde år.