Jörn Spolander: Här är frågorna det bråkas om på FN:s miljötoppmöte

En av Madagaskars förhandlare, Alain Raharijaona, har en tydlig utgångspunkt när världens länder samlats för att förhandla om den hotade naturen. ”I grund och botten handlar det om självklarheter”, säger han. Arter och livsmiljöer försvinner i en takt som forskarna beskriver som oroande, och människans överlevnad är direkt beroende av välfungerande ekosystem – inte minst för mat, rent vatten och luft.

Just vattenfrågan lyfter han fram som en möjlig ögonöppnare. På Madagaskar har omfattande skogsavverkning gjort att regnvattnet forsat fram över marken i stället för att sakta filtreras nedåt. Dricksvattnet har på flera håll blivit rödbrunt och otjänligt. Landet har lyckats vända en del av utvecklingen genom strängare regleringar och exportförbud för vissa trävaror, och stora områden har återställts. Men enligt Raharijaona återstår mycket arbete, och bristen på pengar och andra resurser är fortfarande ett grundproblem.

Madagaskar är en av världens mest artrika regioner. Här finns djur och växter som inte återfinns någon annanstans, men samtidigt är landet ett av de fattigaste i världen. Den dubbla utmaningen – att skydda unik natur och trygga människors försörjning – är central i de globala förhandlingarna om biologisk mångfald. Utan stöd utifrån blir det svårt att genomföra de planer som regeringen tagit fram, säger Raharijaona.

Att förlora dessa ekosystem handlar inte bara om naturvärden. Skogar, våtmarker och friska jordar binder koldioxid, pollinerar grödor och renar dricksvatten. I länder med svaga institutioner blir ofta de kortsiktiga intäkterna från avverkning vägledande. Internationella stödpengar är därför avgörande för att bryta mönstret.

Den stora stridsfrågan handlar om vem som ska betala för skyddet. Enligt konventionen om biologisk mångfald, som undertecknades 1992, ska rika länder stötta fattigare länder med resurser för att genomföra de mål som antagits. Det handlar både om pengar och tekniskt stöd. Bakgrunden är att de rika länderna i hög grad byggt sitt välstånd på naturresurser som redan exploaterats. Vid COP15 i Montreal antogs 2022 det så kallade Kunming-Montreal-ramverket, där ett av målen är att skydda 30 procent av jordens land- och havsområden till 2030.

För att klara det krävs enligt planen minst 30 miljarder dollar per år från rika länder till fattiga. Ännu är gapet stort mellan utfästelser och faktiska utbetalningar. Förtroendebristen har blivit en av de svåraste bromsklossarna i förhandlingarna. Utan pengar är det svårt att övertyga länder som Madagaskar att prioritera naturen, när kortsiktiga intressen som jordbruk och skogsavverkning ofta väger tyngre.

Bakom låsningen ligger också en infekterad diskussion om vilka länder som ska betala. EU och andra rikare parter menar att indelningen mellan givare och mottagare måste moderniseras. Kina, Indien och Brasilien var fattiga länder när konventionen skrevs, men har sedan dess vuxit till stora ekonomier. Kina invänder mot att formellt klassas som givarland och pekar på att landet redan bidrar frivilligt. Den diplomatiska dragkampen förlamar stora delar av samtalen.

Pengarna är också kärnan i en annan konflikt: Califonden, som bildades vid COP16 i Cali i Colombia 2024. Fonden ska få företag inom läkemedel, kosmetika, bioteknik och växtförädling att betala för användningen av genetiska resurser som hämtas från andra länder. Idén är att företag som tjänar på naturens mångfald i fattiga länder ska ge något tillbaka. Redan från start har frågan varit omstridd: Måste ett företag betala för information om arvsmassa även när den inte använder själva organismen? Hittills har endast drygt 10 000 dollar betalats in till fonden, vilket visar hur svårt det är att omsätta principen i praktiken.

Branscherna som omfattas är globala mångmiljardindustrier. Läkemedelsbolag, frö- och växtförädlare samt kosmetikatillverkare använder genetiskt material i utvecklingen av allt från nya mediciner till tåligare grödor. Utan ett fungerande system för att dela värdet med ursprungsländerna riskerar den bioekonomiska utvecklingen att öka klyftorna mellan rika och fattiga länder.

En tredje ödesfråga gäller de nationella miljöplaner som länderna har lämnat in. Nu när halva tiden har gått sedan ramverket klubbades i Montreal är gapet mellan planerna och 2030-målen oroande stort. De flesta parter är överens om att takten måste öka, men vägen dit är oklar. Under de sista dagarna av toppmötet väntas ministrar och andra politiska representanter anlända, bland annat från Sverige, för att ge förhandlingarna ny kraft. Frågan är om den politiska närvaron kan lösa upp de knutar som tjänstemännen inte har kommit åt.