I Suzanne Brøggers nya roman ”Mischling. En frisörs bekännelser” blir berättandet själva överlevnadsstrategin. Precis som i Boccaccios ”Decamerone”, där en grupp unga människor flydde digerdöden genom att dra sig tillbaka till ett slott utanför Florens under 1300-talet, samlas Brøggers gestalter på en avskild plats för att hålla världen stången. Slottet Taverney ligger vid Medelhavet, och där samlas ett utvalt, mer eller mindre judiskt sällskap kring ett gemensamt minnesprojekt. De ska ”vattna sina minnen”, ha kontinuerlig kontakt med vittnen från det förflutna och ”putsa varandras spegel” för att bekräfta att de finns.
Brøgger placerar sig därmed i en litterär tradition som sträcker sig från Scheherazades sagor i ”Tusen och en natt” till Thomas Manns ”Bergtagen”, där dödssjuka på ett sanatorium fick representera olika europeiska idéströmningar. Boccaccios lösning var att låta historierna flöda inom en sluten ramberättelse, fylld av hundra berättelser. Hos Brøgger är det inte digerdöden utan en samtida värld i upplösning som utgör hotet. Berättandet blir ett sätt att aktivera kulturen och minnet, med utgångspunkt i det judiska begreppet tikkun olam – ”att laga världen”.
Romanen ges ut av bokförlaget Norstedts i översättning av Nina Wähä och omfattar 260 sidor. Titelns ”Mischling” är ett tyskt ord med en historia som inte går att bortse från. Under nationalsocialismen användes det om människor som bedömdes ha både judisk och icke-judisk härkomst. Att handlingen kretsar kring ett sällskap med judisk bakgrund ger titeln en laddad innebörd och knyter an till romanens frågor om identitet och tillhörighet.
Den som för pennan är frisören Mischling, en person med ett förflutet som bibliotekarie, självbiograf, diplomat och äventyrare. Alla vännerna på slottet har sina historier, men det är Mischling som för pennan. Uppdraget är att sammanfatta slottsbibliotekets tusen böcker till en enda volym, den så kallade gula boken. Här finns en medveten litterär blinkning. I Oscar Wildes ”Dorian Gray” är en gul bok en inkörsport till dekadensen, och den refererar i sin tur till J.-K. Huysmans ”Mot strömmen”, en roman som brukar kallas dekadensens bibel. Vid slutet av 1800-talet förknippades gula omslag i Frankrike med skandal- och dekadenslitteratur.
För den danska författaren är detta bekant mark. Hennes författarskap har sedan debuten ”Fräls oss ifrån kärleken” 1973 kretsat kring det skandalösa, sexuella, sinnliga och äventyrliga. Tillsammans med ”Crème fraîche” från 1978 fick böckerna en central plats i den skandinaviska kvinnofrigörelsen. Brøgger byggde tidigt upp en medvetet iscensatt persona kring erotik, exotism och språk, och framträdde i både böcker och medier som en kombination av femme fatale och frigörelseikon. Under flera decennier rörde hon sig genom ett internationellt kulturliv där gränsöverskridande blev hennes signum.
I den nya romanen ger hon ordet åt sexton personer i stället för att tala med en enda röst. Personerna på Taverney är skyddade av pengar och status, och berättelsen väver samman kulturarv, lärdom, privatliv, skandaler och eskapader. Tonen växlar mellan ömsinthet, sarkasm, ironi och humor. Bland de historier som aktiveras finns till exempel berättelsen om Shulamith och Potifar. I utkanten av romanen finns också en undanskymd gestalt: Adam Mamadou, en flykting från Mali som lever i en husvagn utanför slottet. Det lämnar frågan öppen om det verkligen är Mischling som för pennan, eller om det är Mamadou som skriver i det fördolda.
Brøgger har tidigare sagt att hon aldrig varit intresserad av att skriva fiktionslitteratur. ”Jag hatade fantasin, jag älskade bara verkligheten och klamrade mig fast vid den”, säger hon i en samtalsbok av Alf van der Hagen från 2020. Hennes liv och författarskap har också skildrats i biografin ”Kruka” av litteraturforskaren Louise Zeuthen, som byggde framställningen på tio flyttkassar med författarens korrespondens, bilder och artiklar – en kontext som Brøgger själv inte arrangerat.
I en recension av romanen skriver Maria Schottenius att Brøggers eget livsöde genomsyrar boken. Hon ställer frågan om verket kan läsas som författarens testamente – skrivet av en person som hunnit läsa och leva mer än de flesta. Schottenius konstaterar också att mycket i romanen flyter åt alla håll och väderstreck, och att det är oklart om det stora litterära projektet lyckas. Men utgångspunkten är allvarlig; även om det är svårt att laga världen vore det oklokt att inte försöka.
