Mörk men ändå uppsluppen utställning av Jan Håfström

Jan Håfströms utställning ”En förlorad värld” på Moderna museet i Stockholm fyller museets mindre utställningsrum med en tätt hängd samling måleri, skulptur och assemblage. Ett stort podium mitt i rummet bär ett tjugotal skulpturer, medan väggarna är fyllda av verk i täta grupper. Helheten framstår som mörkare och mer samstämmig än i många tidigare presentationer av konstnären.

Håfström, född 1937, är en av Sveriges mest etablerade konstnärer. Hans konst kretsar ofta kring barndom, minne, lek och existentiella frågor. Han är känd för ett bildspråk där det öppna allvaret kombineras med en tydlig berättarlust. Moderna museet, som ligger på Skeppsholmen i Stockholm, är Sveriges största museum för modern och samtida konst och har en central plats i det nordiska konstlivet. Utställningen ”En förlorad värld” är ytterligare ett exempel på museets satsningar på svenska konstnärer med internationell ställning. Håfström debuterade under 1960-talet och har sedan dess byggt ett av de mest personliga konstnärsskapen i svensk konst efter 1945. Hans arbeten har visats i flera europeiska länder, och han finns representerad i flera offentliga samlingar.

I utställningen ingår en luggsliten figursågad gestalt hämtad från Ilya Repins 1880-talsmålning ”De väntade honom inte”. Hos Repin är motivet en man som återvänder hem från ett straffläger i Sibirien. På Moderna museet blir figuren en sorts vägvisare in i Håfströms associativa bildvärld. På en annan vägg syns den vita valen Moby Dick, och rummets största verk är en randig målning på korrugerad plåt som i hög abstraktionsgrad tolkar ett avgörande ögonblick i Joseph Conrads roman ”Mörkrets hjärta”. Äventyret är aldrig långt borta, men det leder sällan till någon enkel tröst. Tillsammans visar verken Håfströms intresse för gestalter som rör sig mellan överlevnad och undergång.

Dödskallar, åror, tolkningar av Arnold Böcklins ”Dödens ö” och flera verk som refererar till Håfströms egen tidigare produktion finns också på plats. Boxar med krossat glas, vita bussar, tåg och lindade kroppar förstärker känslan av tid, förlust och hot. Barndomen är ständigt närvarande, liksom insikten om världens onda sidor. Verken hakar i varandra och bildar en tät väv av motiv och associationer. Trots det mörka tonläget finns en genomgående lust i formspråket.

Håfström var åtta år när andra världskriget slutade. Förintelsen och krigets förödelse har sedan dess funnits närvarande i hans konst och har fått förnyad aktualitet i en tid av nya väpnade konflikter. Det är en av anledningarna till att hans konstnärskap behållit sin relevans genom decennierna. Hans sätt att bearbeta historia och trauma påminner om den tyske konstnären Anselm Kiefer, som också använder andra världskrigets fasor som en kreativ motor. Hos Håfström finns dock en större lätthet och humor. Just kombinationen av allvar och humor brukar framhållas som ett av hans främsta kännetecken. Både Kiefer och Håfström har ett starkt personligt bildspråk, där redan små utsnitt av ett verk kan röja upphovsmannen.

Under 1980-talet fick nyexpressionismen stort genomslag i Europa och USA, med namn som Georg Baselitz, Anselm Kiefer och Julian Schnabel. Riktningen präglades av expressivt måleri, kraftfulla motiv och en återgång till det figurativa. Håfströms konst har ibland förts till denna tradition, även om han också har hämtat inspiration från popkonst, litteratur och personliga minnen. I hans fall har de litterära referenserna aldrig blivit akademiska. De används snarare som språngbrädor för personliga associationer. Det gör utställningen till mer än en tillbakablick: den visar hur ett konstnärskap kan växa och förändras utan att förlora sin grundton.

Bland de nyare verken märks en triptyk bestående av tre svarta, vägghängda lådor. I en hänger en gul halmhatt som refererar till van Gogh, i de andra hänger tygtrasor som påminner om inälvor. Lådorna bär texterna ”ensamheten”, ”sjukdomen” och ”måleriet”. Verket är en mörk och komplex utsaga, men vibrerar ändå av en uppsluppen lust. Det är en påminnelse om att Håfströms konst aldrig är entydig: det tunga och det lekfulla finns alltid sida vid sida. Att en konstnär som varit verksam i över sex decennier fortfarande kan överraska är också ett tecken på utställningens vitalitet. Utställningen pågår till och med den 14 mars.