Po Tidholm: Jazzfestivalen visar att innerstaden sover bort sin rikedom

Stockholms jazzfestival har i år blivit ett tydligt motbevis till bilden av en huvudstad där livemusiken sakta håller på att försvinna. Med ett program som sträcker sig från konstmuseernas finrum till små kollektivlokaler i söderförorten visar festivalen att det faktiskt finns gott om platser att spela på – om viljan finns. Det utmanar den berättelse om kris som under hösten präglat debatten om Stockholms konsertliv.

Kritikerna har pekat på flera orsaker till den minskade livemusiken i huvudstaden. Göteborgs Way Out West har under lång tid lockat till sig såväl publik som bokningar, och västkustfestivalen beskrivs ofta som den dominerande kraften i den svenska festivalsommaren. Samtidigt har turnékostnaderna stigit så kraftigt att Stockholm riskerar att bli en alltför dyr omväg för internationella akter på väg genom Europa. När höstens kalendarium presenteras är dessutom många av stadens scener upptagna av musikaler som ”Legally Blonde”, vilket ytterligare minskat utrymmet för konsertarrangörer.

Men jazzfestivalen berättar en annan historia. För första gången fick festivalen ta plats i Moderna museets finrum, där Goran Kajfes Tropiques inledde festivalveckan med en spelning som fått stor uppmärksamhet. Moderna museet har en lång musikhistorisk tradition – John Cage, Don Cherry och Karlheinz Stockhausen uppträdde där redan på 1960-talet, och under 1980- och 1990-talen arrangerade Harry Byrne legendariska konserter i museets trädgård. Trots det är det först nu som festivalen fått tillgång till lokalen, något som väcker frågor om varför inte fler av stadens kulturinstitutioner regelbundet öppnar sina dörrar för levande musik.

Några kvarter bort spelade den estnisk-svenska pianisten Britta Virves tillsammans med Adam Forkelid på Nationalmuseum. Konserten ägde rum i ljusgården, där kalkstensväggarna och den öppna akustiken skapade en ovanligt intim lyssningsupplevelse. Virves tolkningar flödade med en frihet som påminde om Keith Jarrett, medan Forkelid bjöd på ett mer klassiskt präglat tonspråk med tydliga dissonanser. Nationalmuseum och Moderna museet har i dag blygsamma konsertprogram under delar av året, men potentialen är betydligt större. Flera bedömare menar att institutionerna skulle kunna kompensera för de scener som ockuperas av stora musikalproduktioner – det finns både musiker som vill spela och lokaler som står outnyttjade.

Festivalen innehåller också tydliga exempel på hur samarbeten mellan olika aktörer kan fungera. På Orionteatern arrangerades en P2-producerad Bach-kväll med livesändning, programledare och intervjuer. Konceptet var från början tänkt för radiopubliken, men visade sig fungera väl även för fysiska konsertbesökare. Joel Lyssarides satt vid flygeln, Erik Rydvall spelade nyckelharpa och Mimé Yamahiro Brinkmann barockcello. Mötet mellan jazz, barock och folkmusik blev mestadels virtuost, där särskilt Yamahiro Brinkmanns svängiga barockcello överraskade. Orionteatern är en av få teaterscener som regelbundet lånar ut sig till musikkonserter, något som lyfts fram som ett exempel för andra institutioner att följa.

Jazzfestivalens program är uppdelat i en kurerad del och en öppen del, en struktur som ibland kan uppfattas som splittrad. Men när det gäller de fysiska spelplatserna är bredden en tydlig styrka. Längs tunnelbanans gröna linje, i Svedmyra, ligger konstnärskollektivet Krematoriet, där Trio Ramberget bjöd på akustisk ambientjazz i en intim lokal. Konserten beskrevs som en studie i kontrollerad försiktighet med oharmoniska övertoner, långt från de stora festivalernas scener.

Även medborgarhusen i söderorterna lyfts fram som en outnyttjad resurs. Här pågår verksamheter året om, men uppmärksamheten är begränsad. Samtidigt fortsätter innerstadens institutioner att sova bort sina möjligheter, menar flera av de musiker och arrangörer som medverkar i årets festival. Frågan är om inte jazzfestivalen nu har visat vägen – att Stockholm inte lider av brist på spelplatser, utan snarare av brist på fantasi när det gäller att använda dem.