Olof Wretling: Förlåt för att jag la en banan i ansiktet på dig, Beckett

Det började med ett sms från Johan Ulveson när Olof Wretling stod i mataffären. Ulveson skrev att regissören Karl Dunér planerade att sätta upp Samuel Becketts ”Slutspel” på Orionteatern i Stockholm – och undrade om Wretling ville vara med. För komikern, känd från humorgruppen Klungan, blev svaret snabbt ja. Tilliten till Ulveson vägde tyngre än rädslan för att göra bort sig i en Beckett-pjäs.

Pjäsen i fråga är en av absurdismens klassiker, skriven av den irländske författaren och dramatikern Samuel Beckett, född 1906 och död 1989 i Paris. Beckett räknas som en av 1900-talets mest inflytelserika dramatiker, bland annat känd för ”I väntan på Godot”. Enligt Ulveson är ”Slutspel” en mörkare pjäs – men samtidigt roligare i sin svärta. I Wretlings egen beskrivning är hans rollfigur en slags tjänare, medan Ulveson spelar en döende kung som kör med sin betjänt.

För Wretling innebär produktionen ett stort kliv utanför komfortzonen. Han är van vid att skriva sitt eget material och vara med i utformningen av allt från kostym till scenografi. Nu, för första gången i hela karriären, ska han enbart skådespela i någon annans dramatik på en teaterscen. I en personligt hållen skildring av arbetsprocessen beskriver han osäkerheten inför uppgiften, inte minst med tanke på att han själv har dyslexi. ”Tänk om jag, han med dyslexi och spring i benen, blir den som knäcker koden”, skriver han.

Resan mot premiären började redan våren 2025. Wretling och Ulveson hade tidigare arbetat tillsammans i två säsonger av SVT-serien ”Pappas pengar”, där de fann varandra både framför och bakom kameran. Den relationen gjorde att Wretling svarade på erbjudandet direkt, något som annars är ovanligt för honom. I normala fall brukar han älta jobbförfrågningar i flera dagar.

Regissören Karl Dunér är en centralfigur i uppsättningen. Han har under lång tid arbetat med Orionteatern och är känd för sitt djupa engagemang i de verk han sätter upp. Inför repetitionerna förberedde han sig från Paris och skickade mejl med referenser till filosofer, kompositörer och inspirationskällor. Han sammanställde också ett omfattande kompendium om Beckett, vilket Wretling till en början kände sig överväldigad av. Texten var på närmare hundra sidor, delvis på engelska. Wretling medger att han försökte slippa undan genom att lägga en banan över omslagsbilden, där Beckett blickar stint mot betraktaren. Senare ber han i sin text om ursäkt för bananen.

Trots den initiala tvekan växte förståelsen. Efter att ha tagit sig igenom kompendiet beskriver Wretling sig som nästan frälst. Han jämför arbetet med att ta sig vidare i ett tv-spel: först känns allt omöjligt, sedan kommer knepet, och plötsligt har man nått nästa nivå. Pusselbitar från Dunér, sända från Paris, fick honom att börja förstå Becketts värld.

Under arbetets gång återkommer också tvivlet. Wretling skriver om hur han på en repetition blandar ihop Bertolt Brecht och Samuel Beckett, en tabbe han beskriver som fruktansvärt pinsam. Vid ett annat tillfälle är han på väg att hoppa av. Men i stället väljer han att stanna kvar, inte minst för att han i pjäsen ser en möjlighet att göra något helt annat än det han brukar.

Hemma i Karlstad finns en återkommande scen: Wretling står vid köksfönstret och tittar ut mot busshållplatsen. Där, bland människor som väntar på bussen, hittar han ett slags ro. Han beskriver väntandet som något fridfullt, något som håller oron stången. Det är också vid sjön i bostadsområdet Kroppkärr som han övar in sina repliker. Han går med manuset i handen, läser högt, först Johans replik, sedan sin egen. Sedan ”Pappas pengar” har han blivit bra på att imitera Ulvesons röst – och byter därför pjäsens röster inombords.

Väl på plats i Stockholm för repetitionerna är han förberedd på ett sätt som han aldrig varit inför en repstart tidigare. Han kan nästan alla repliker och har läst pjäsen flera gånger. Ändå vet han inte riktigt hur det ska låta, vilket tempo och vilken stil som väntar. I teaterns vilorum vilar han i en säng som skådespelaren Marianne Mörck lär ha använt när hon arbetade på Orionteatern. När någon ropar hans namn reser han sig. ”Jag är Olof Wretling och jag kan bara vara mig själv”, konstaterar han.

”Slutspel” har premiär den 24 oktober 2026 på Orionteatern i Stockholm. För Wretling handlar det inte bara om en ny roll, utan om att pröva sig själv i ett sammanhang där han varken kan falla tillbaka på eget textmaterial eller på den trygghet som humorgruppen Klungan inneburit. Med Ulveson vid sin sida och Dunér som vägvisare in i Becketts mörka, absurda landskap är det en debut som väcker nyfikenhet hos både publik och teatersverige.