Maria Sveland: Johan Croneman visar själv varför ”Sexpredikanten” behövs

En ny dokumentär om sexologen Malena Ivarsson och SVT:s omdebatterade program ”Fräcka Fredag” har väckt reaktioner. I en krönika i Dagens Nyheter kritiserar Johan Croneman dokumentären ”Sexpredikanten” och beskriver programmet som ”rakt igenom tramsigt”. Nu svarar författaren Maria Sveland i en opinionstext och menar att kritiken upprepar det förakt som dokumentären skildrar.

Dokumentären, gjord av Sindra Grahn, återvänder till 1988 då SVT lät en oerfaren programledare fronta en ny satsning om sex och lust. Malena Ivarsson var vid tidpunkten verksam som sexolog, men blev snabbt föremål för hån och hat. Programmet anklagades för att vara både tramsigt och provocerande, och Ivarsson ifrågasattes inte bara för sitt ämne utan också för sitt utseende och sin roll framför kameran.

I arkivbilderna syns hur Ivarsson intervjuas av Jörn Donner, Bert Karlsson och Kristina Lugn i programmet ”Oförutsett”. Scenen är plågsam att se, enligt Sveland, som skriver att Ivarsson parerar oförskämdheterna storartat. De ifrågasätter hennes kläder, hennes utseende och vad som över huvud taget gör henne intressant.

Jan Guillou, då en av Sveriges mäktigaste mediepersonligheter, kallade ”Fräcka Fredag” för ”horhustelevision”. Han menade att programmet tog resurser från hans eget program ”Rekordmagazinet”. I dokumentären intervjuas Guillou fyra decennier senare, och han är noga med att framhålla att Ivarsson inte var någon känd person vid tiden. ”Det var en helt annan division”, säger han.

Sveland lyfter fram att Guillous uttryck var ett sätt att tala om kvinnor som inte förtjänar respekt. Hon skriver att Ivarsson svarade med humor och sa att Guillou verkade behöva en sexterapeut. Guillou själv minns i stället att Ivarsson låtit publicera en löpsedel om att han hade ”för liten snorre”. Något sådant finns inte dokumenterat, påpekar Sveland, och tillägger att vad vi hör när någon talar om sex kan vara lika avslöjande som det som faktiskt sägs.

Croneman skriver i sin krönika att grundpremissen för dokumentären är fel. Enligt honom var sex absolut inget tabu 1988. Hans egen generation var ”marinerad i sex”. Sveland invänder att ett överflöd av sex i offentligheten säger ganska lite om kvinnors utrymme att tala om sin egen lust och bli tagna på allvar.

”Fräcka Fredag” var ett program där kvinnors njutning och blick fick ta plats. Ivarsson flankerades av de två hunkarna Zlatko och Ratko, en medveten blinkning till alla manliga programledare som haft lättklädda kvinnor som dekoration genom televisionens historia. För första gången fanns ett program där männen inte längre bestämde vad som var upphetsande. Kanske var det just det som provocerade, skriver Sveland.

Även Ivarssons ålder ifrågasätts i Cronemans text. Hon försöker hänvisa till sin unga ålder, men hon var faktiskt 39 år, skriver han. Sveland ser det som ännu ett sätt att förminska Ivarsson. Dessutom undrar Croneman varför Ivarsson har sparat alla tidningsurklipp från tiden, om hon nu verkligen vill glömma.

Sveland konstaterar att glömska inte är något man åstadkommer med en tändsticka. Guillou får minnas ett uttalande som inte finns, medan Ivarsson ifrågasätts för att hon bevarat de urklipp som faktiskt finns. Det blir, enligt Sveland, en fortsättning på den historia som dokumentären försöker skildra.

Debatten väcker också frågor om vem som ges rätt att tala om sex och vem som får bedöma. Sveland jämför med rättssalar där kvinnor som utsatts för våldtäkt ifrågasätts på liknande sätt. Nästan fyrtio år efter att ”Fräcka Fredag” sändes får Ivarsson återigen frågan om sitt eget ansvar. Hennes agerande ifrågasätts, hennes minnen misstänkliggörs och hon anklagas för att vilja ha uppmärksamhet.

Croneman undrar varför dokumentären behövs. Svaret, enligt Sveland, finns i hans egen krönika.