Uppiggande museiutställning av Lars von Trier

Den danske filmregissören Lars von Trier har kuraterat utställningen ”På andras axlar” på Thielska galleriet i Stockholm. Utställningen, som tidigare visats på Willumsens Museum i Frederikssund, pågår till och med 24 januari 2027. I det första rummet hänger Vilhelm Hammershøis monumentala målning ”Fem porträtt”, ett verk som till vardags återfinns en trappa upp i galleriets stora sal. Motivet, fem danska sekelskiftesmålare kring ett naket bord, har av von Trier beskrivits som kistliknande.

Utställningen har en tydlig personlig utgångspunkt. Det var till Thielska galleriet von Trier vallfärdade som 19-åring för att se just Hammershøis grupporträtt i verkligheten. Konstnärsdrömmen hade väckts efter att han sett Peter Watkins film ”Edvard Munch”. År 1975 sökte han till Köpenhamns konstakademi med det groteska självporträttet ”På väg till Zarathustra”. Han refuserades, något han själv senare kommenterat med att det nog var lika bra.

Att von Trier har nära till bildkonsten märks inte minst i hans filmarbete. Under 1990-talet iscensatte han en kaotisk performance på Kunstforeningen i Köpenhamn, där aktörer styrdes via en fjärruppkopplad myrstack i den amerikanska öknen. I filmer som ”Melancholia” finns en lång rad referenser till konsthistorien, och Wagner används som ett återkommande ljudlandskap. Flera av dessa referenser återkommer nu i utställningen.

Thielska galleriet, grundat av bankiren och konstsamlaren Ernest Thiel, rymmer en av Nordens främsta samlingar av sekelskiftets konst. Därmed blir museet en naturlig plats för en utställning som kretsar kring just de konstnärer von Trier vuxit upp med. I urvalet ingår verk av Carl Fredrik Hill, August Strindberg, Ejnar Nielsen, Edvard Munch och Hammershøi. Hills omtalade ”skriande hjort” finns på plats, liksom Munchs ”Förtvivlan” och flera målningar av J F Willumsen. Även musiken är närvarande, bland annat genom Richard Wagners ”Tristan och Isolde”, vars oförlösta inledningsackord fungerar som en av utställningens referenspunkter.

Willumsen intar en särställning i von Triers berättelse. I Hammershøis porträtt framträder han som en mörk, prästerligt allvarsam gestalt i kompositionens mitt. Som konstnär var han emellertid allt annat än dyster. Hans livsverk sträcker sig över drygt sjuttio år och präglas av ett eklektiskt, fantasifullt bildspråk. Det var Willumsens Museum i Frederikssund som tog initiativ till utställningen, och museet har länge varit en av dansk konst bäst bevarade hemligheter. Thielska har nu kompletterat med en mindre presentation av Willumsen i Söderbergrummet, något som kan ses som en inledning till en bredare svensk introduktion av hans konst.

Von Triers egna texter är en central del av utställningen. De kommenterar verken med både konsthistorisk kunskap och personliga minnen, och de bidrar till en ton som snarare är lekfull och självironisk än högtidlig. I den danska visningen markerades ett intrikat kopplingsschema mellan verken med vita linjer över golvet, i samma anda som scenografin i filmen ”Dogville”. I Stockholm har schemat översatts till ett papper på väggen. Här blir utställningen mindre dramatisk och mer intim, något som gör att den existentiella nerven i urvalet delvis kommer i skymundan i de trängre salarna.

Utställningen är ingen traditionell översikt, utan ett personligt urval. De konstnärer von Trier speglar sig i är de som uppfattades som svårhanterliga eller missförstådda av sin samtid, bland dem den danske skulptören Rudolph Tegner. Själv kallar sig von Trier för hobbykonstkurator, men utställningen är gjord med en passion som överbryggar skillnaden mellan amatör och professionell. I en tid av allt fler spektakulära museisatsningar framstår ”På andras axlar” som ett slags motgift: ett kuratorsarbete som vågar vara personligt, idémässigt och ibland självutlämnande.

För den som vill se hur Lars von Trier tolkar sina konstnärliga förebilder är utställningen på Thielska galleriet ett givet mål. Den pågår till och med 24 januari 2027.