Oren Ambarachis nya skiva kan gå på repeat i all oändlighet

Den australiske gitarristen Oren Ambarchi är aktuell med ett av sina mest ambitiösa arbeten hittills. Albumet ”Cooked” ges ut på det Chicago-baserade skivbolaget Drag City och består av två kompositioner på tjugo minuter vardera. Verket har spelats in under tre år med femton musiker från olika kontinenter, vilket inneburit att inspelningsarbetet skett i omgångar och på olika håll.

Ambarchi verkar i gränslandet mellan jazz, ambient och konstmusik och har genom åren byggt ett namn som en av de mest egensinniga rösterna i den experimentella musikvärlden. Han är gitarrist, men i hans musik är det sällan möjligt att höra traditionellt gitarrspel. Ljuden är ofta omformade och vävs samman till långsamt skiftande texturer. Hans arbetssätt har rötter i en konstnärligt orienterad tradition som bland andra David Sylvian, Jon Hassell och Ryuichi Sakamoto bidrog till att forma – musiker som under 1980-talet rörde sig från rock och pop mot något mer abstrakt och atmosfäriskt. För många lyssnare har vägen in i den här musiken gått via det brittiska bandet Japan och David Sylvians efterföljande solokarriär, där samarbeten med Hassell, Sakamoto, Holger Czukay och Robert Fripp förde honom allt längre bort från rockmusikens ramar.

På ”Cooked” väver Ambarchi samman arvet från den traditionen med sitt eget tonspråk. Recensenten menar att det är musik som i en bättre värld skulle kallas moderna symfonier – vacker, men med en inre friktion som håller den levande. De två långa styckena pendlar mellan sköra passager och mättade ljudmassor, och enligt recensionen dyker det ständigt upp nya detaljer i ljudbilden. Det konturlösa, rika tilltalet gör att musiken tål att höras om och om igen.

Bakom inspelningen står femton medverkande musiker. De mest välkända namnen är Jim O’Rourke och Eiko Ishibashi. O’Rourke är en amerikansk producent och multiinstrumentalist med en lång rad samarbeten bakom sig, däribland med Sonic Youth och Wilco. Ishibashi är en japansk kompositör som bland annat gjort musik till flera kritikerrosade filmer. Kanske mest otippad i sammanhanget är den svenske klarinettisten Isak Hedtjärn, som mot slutet av den andra kompositionen hörs vissla som en fågel. Att musikerna varit spridda över flera kontinenter har satt sin prägel på arbetet: stämmorna har spelats in vid olika tillfällen och på olika platser för att sedan fogas samman till en helhet.

Skivbolaget Drag City, som grundades i Chicago 1990, har sedan starten varit en viktig utgivare av okonventionell musik. Med artister som Pavement, Stereolab och Joanna Newsom i katalogen har bolaget etablerat sig som en institution för musik vid sidan av de stora strömningarna. Att ”Cooked” ges ut där placerar Ambarchi i ett sammanhang av konstnärligt medvetna artister med stark kultstatus.

Skivan har fått ett starkt mottagande. I en recension ges betyget fyra av fem, och ”Hidden tableau” pekas ut som bästa spår. Recensenten skriver att nästan allt ryms i musiken, från det vackra till det obegripliga.

Utgivningen av ”Cooked” kommer i ett livligt landskap av experimentell jazz. Flera andra uppmärksammade releaser präglar samma period. Jon Hassells ”Music is invisible (Pentimento vol 3)” är en postum produktion, byggd på en liveinspelning och utgiven i ambientmusikens anda. Den amerikanske saxofonisten J.D. Allen utforskar på ”SÖWT” ett rytmiskt driv inspirerat av marockansk gnawa-musik, och den 85-årige trumpetaren Wadada Leo Smith är aktuell med ”Constellations and hemispheres” – ett album som rör sig i abstrakt, spirituell frijazz. Tillsammans visar de på bredden i en genre som fortsätter att utvecklas i skärningspunkten mellan jazz, konstmusik och elektroniska uttryck. Utgivningarna når sällan de kommersiella topplistorna, men de har en trogen publik och bidrar till genrens fortsatta utveckling.

För Ambarchis del innebär ”Cooked” en fortsättning på ett utforskande som pågått i flera decennier. De långa formaten och det tålmodiga berättandet utmärker honom i en tid när musik ofta konsumeras i korta sekvenser. Med två tjugominutersstycken tvingas lyssnaren att ge verket tid – och det är just där, i långsamheten, som Ambarchis musik öppnar sig.