Nicole Sabouné: ”I Libanon kände jag mig mer hemma än någonsin”

Under de första tio åren av sitt liv var Nicole Sabouné övertygad om att hon var halvfransk. I hemmet i Lund talade pappan franska, lagade mat och teg om sitt förflutna. Först när hon för första gången träffade sin farmor, som pratade både franska och arabiska, började bilden rämna.

– Han har varit fångad i en sorts tystnad. Då började jag ana att jag har ett annat ursprung. Att jag är libanes, säger Sabouné.

I dag, drygt tio år senare, har den upptäckten blivit grunden för hennes femte album, ”ANA أنا”, som släpps den 23 oktober. Titeln betyder ”jag” på arabiska, och skivan beskriver hon som sin mest kompromisslösa och personliga hittills.

– Jag har känt mig halv i hela mitt liv, eftersom jag inte har exponerats för min andra, libanesiska sida. Den här skivan är ett sätt att utforska det arvet, säger hon.

Sabouné, född 1991 i Sölvesborg och uppvuxen i Lund, är sedan debuten för drygt tio år sedan en etablerad röst i den svenska alternativa rockscenen. Hennes ljudbild rör sig mellan gotik, new wave, rock och postpunk, ofta med tydliga konceptuella ramar. ”Miman” från 2015 utgick från Harry Martinsons rymdepos ”Aniara”, medan ”Kismet” från 2023 hämtade inspiration från Sofia Coppolas filmer. På det nya albumet är utgångspunkten en annan: hennes eget liv och den libanesiska historia hon länge saknat.

Resan mot en starkare förankring tog fart när Sabouné för ett par år sedan reste till Libanon. Hon hade skjutit upp resan i flera år på grund av landets försämrade säkerhetsläge. Väl framme blev mötet med den libanesiska familjen en vändpunkt.

– Jag hade romantiserat Libanon och var livrädd att det inte skulle motsvara mina förväntningar. Men det var helt tvärtom. Så fort jag landade kände jag mig mer hemma än någonsin, säger hon.

På albumets elva spår märks både en fortsättning och en fördjupning av hennes musikaliska uttryck. De distade postpunkgitarrerna och rocktrummorna finns kvar, men i ljudbilden hörs också nya influenser från arabiskt melodispråk. På ett av spåren medverkar vännen Ziyad på oud, ett stränginstrument med central ställning i arabisk musik.

– När jag åkte till Libanon öppnades en helt ny musikalisk värld. Jag har inte gjort en skiva som inte känns som min musik, men ibland osar det av Libanon, säger hon.

Flera av låtarna knyter an till landets samtidshistoria. I ”Light for us” utgår hon från explosionen i Beiruts hamn 2020, då minst 220 människor dödades och tusentals skadades. I låten har hon vävt in intervjuer med demonstranter som deltog i protesterna efter katastrofen. Explosionen, som orsakades av stora mängder osäkert lagrat ammoniumnitrat, blev en symbol för den politiska och ekonomiska kris som länge präglat Libanon.

– Explosionen synliggör den korruption som finns i landet och ett politiskt styre som har svikit folket, eftersom ingen har tagit ansvar för vad som hände. Det blev symboliskt att skriva om det, för jag ville också hylla det libanesiska folket och deras motståndskraft, säger hon.

Även om albumet är ett sätt att närma sig familjens historia har pappan fortsatt att vara återhållsam. Sabouné bad honom ändå, på vinst och förlust, att medverka. En dag kom ett meddelande: en egenskriven dikt på arabiska, inläst av pappan.

– Jag bröt ihop totalt, säger hon.

Dikten används i låten ”Dad’s poem”. Arbetet med skivan har samtidigt gjort avståndet till pappan tydligare. Hon berättar att hon hade hoppats att de skulle prata om hans barndomshem i Tripoli, om bergen, havet och dalarna, men att han inte vill det.

– Jag har aldrig känt mig mer separerad från honom än vad jag gör nu. Men det är okej, jag har mitt Libanon nu.