Kungliga Baletten går nu in i sitt sista dansprogram innan Kungliga Operan stängs för renovering. Programmet förenar två koreografiska röster: Medhi Walerski och Alexander Ekman. Maina Arvas recenserar föreställningen och konstaterar att det är en självklar kombination – ett existentiellt kammarspel fäster sig i en spetsig kaktusdans.

Kungliga Baletten är ett av Europas äldsta balettkompanier, med anor från 1773. Den stundande renoveringen av operahuset innebär att verksamheten under flera år kommer att flytta till andra scener i Stockholm. Därför får det här programmet en särskild historisk laddning: det är sista gången publiken ser kompaniet dansa i de klassiska lokalerna innan byggnaden genomgår en omfattande upprustning.

Medhi Walerski, fransk koreograf, har etablerat sig internationellt med ett rörelsespråk där klassisk balett möter samtida dans. Hans bidrag i programmet beskrivs som ett existentiellt kammarspel – en intim form som snarare undersöker människans villkor än bjuder på virtuos show. Verket kretsar kring frågor om identitet, relationer och tid, och i detta sammanhang blir det en påminnelse om att dansen alltid handlar om levande kroppar i ett ögonblick som inte går att upprepa.

Alexander Ekman är en av Sveriges mest uppmärksammade koreografer internationellt. Han är känd för ett lekfullt och oförutsägbart uttryck, ofta med humor, rytm och överraskande scenlösningar. I detta program står han för den mer uddiga, skarpa delen av kvällen – en dans som fått formen av en spetsig kaktus. Bilden antyder både humor och ömhet, vilket är typiskt för Ekmans sätt att arbeta. Hans verk har tidigare rönt uppmärksamhet för att kombinera tillgänglighet med konstnärligt djup.

Att ställa Walerski mot Ekman är ett medvetet dramaturgiskt grepp. Där Walerski blickar inåt, undersöker Ekman världen utifrån med ironi och skärpa. Tillsammans skapar de en helhet som är större än de enskilda verken. Maina Arvas skriver att det är helt självklart att dessa två danser tar plats bredvid varandra. Den existentiella kammarspelsstämningen och kaktusdansen fungerar som två sidor av samma mynt.

Det här programmet speglar också en bredare trend inom balettvärlden. Flera stora kompanier väljer numera att blanda etablerade koreografer med nya röster i samma kväll. Syftet är att visa bredden i ensemblens kapacitet och nå en publik som söker både tradition och förnyelse. För Kungliga Baletten blir detta extra viktigt inför den långa flytten, då kompaniet kommer att uppträda på tillfälliga scener med andra tekniska förutsättningar.

Renoveringen av Kungliga Operan är en av de största satsningarna på svensk scenkonst på decennier. Under byggtiden kommer verksamheten att bedrivas på flera olika håll i Stockholm, vilket ställer krav på flexibilitet och anpassning. Samtidigt ökar betydelsen av repertoaren som visas i dag. Det är nu publiken får sista chansen att uppleva dansen i operahusets originalmiljö, med dess specifika atmosfär och akustik.

För Kungliga Baletten handlar den här programkvällen inte bara om avsked. Den visar också på en konstform som ständigt rör sig framåt. Genom att kombinera Walerskis kontemplativa stil med Ekmans skarpa blick på samtiden bekräftar kompaniet att klassisk balett inte är ett museum, utan en levande scenkonst med förmåga att förnya sig.

Maina Arvas lyfter i sin recension fram att de två verken oväntat men självklart griper in i varandra. Detta är en berättelse om en koreografisk kväll som fungerar som en helhet, trots att de två konstnärsrörelserna är tydligt åtskilda. För publiken innebär det en möjlighet att se balett från två helt olika håll – det introverta och det utåtriktade, det allvarliga och det lekfulla.

Med det här programmet avslutar Kungliga Baletten en era i det gamla operahuset. Det blir ett sista möte mellan tradition och nytänkande, mellan det stillsamma kammarspelet och den vassa kaktusen. Och när renoveringen väl är klar, sker flytten in i ett annat hus, men med samma uppdrag: att visa dansens bredd, styrka och förmåga att beröra.

Dela.

21 kommentarer

Leave A Reply