När Nancy Youssef lämnade tillbaka sin pressackreditering i Pentagon vällde sorgen upp. Efter 18 år i USA:s försvarshögkvarter var hon inte längre välkommen. Tillsammans med ett hundratal reportrar packade hon ihop och tågade ut.
Uttåget, som fick stor uppmärksamhet, var en konsekvens av försvarsminister Pete Hegseths beslut att stänga ute reportrar som inte skrev under nya direktiv för bevakningen av Pentagon. Pentagons presskår har under decennier haft en unik position med nära tillgång till militära ledare. Att reportrar nu nekas tillträde ses av många som en historisk förändring.
Pentagon är navet i USA:s försvarspolitik. Med världens största försvarsbudget har uppgifter därifrån betydelse långt utanför Washington, inte minst för allierade och för försvarsindustrin. Flera pressfrihetsorganisationer har varnat för att utestängningen av journalister är ett led i en bredare åtstramning av medieklimatet under Trumpadministrationen.
Ett år senare vittnar reportrar som bevakar försvarspolitik och nationell säkerhet om en radikalt förändrad arbetssituation. Antalet pressträffar har minskat, att få ut offentliga handlingar är en kamp, och många källor är rädda.
– Vid flera tillfällen har man börjat utreda läckor, och även officiella talespersoner har förhörts med lögndetektor. Många har dragit slutsatsen att det har blivit farligt att ha kontakt med pressen. De kan förlora jobbet och riskerar andra repressalier, säger Nancy Youssef.
Senatorn Mark Kelly, demokrat och pensionerad astronaut och sjöofficer, har hotats med rättsutredning och förlust av sin militära grad efter anklagelser om att ha läckt hemlig information. Enligt NPR har en pensionerad general ansökt om kanadensiskt medborgarskap av rädsla för att drabbas av något liknande. Tidigare i år gjorde FBI husrannsakan hos en reporter på Washington Post.
En journalist som bevakat nationell säkerhet i decennier, och som på grund av ämnets känslighet inte vill uppge sitt namn, säger till Dagens Nyheter:
– Jag har installerat larm och kameror hemma, om FBI skulle dyka upp. Om jag lämnar landet har jag en kontantkortstelefon och förvarar min egen mobil inlåst på redaktionen. Jag riskerar inte att min mobil söks igenom vid gränsen på väg tillbaka in i USA.
Hen har stängt av ansiktsigenkänningen på mobilen för att inte kunna tvingas låsa upp den med ansiktet, och har ibland lämnat landet inför en publicering. Situationen påminner om vad hen sett i länder i Mellanöstern, men hen tror att amerikanernas höga krav på öppenhet är historiskt betingade.
– Kvaliteten i en demokrati beror av möjligheten att få information. Ju mer man vet, desto bättre beslut kan man fatta om vem man ska rösta på. Yttrandefrihet och pressfrihet är starkt rotade värden.
Trots det tuffare klimatet publiceras fortfarande avslöjanden. Men Nancy Youssef menar att telefonintervjuer aldrig kan ersätta att vara på plats, varken i Pentagon eller ute på fält.
– Man känner av stämningen, lär känna folk, förstår vad som sker – eller vad som kan ske. Det är första gången sedan inbördeskriget som journalister inte kan följa militären, vara med på deras krigsfartyg eller på uppdrag – se och förmedla vad krig är och hur det går.
Nu pågår arbetet i dunkel, säger hon. Det får konsekvenser för medborgarna.
– Krig är också ohyggligt kostsamt, och i grunden gäller detta alla amerikaners rätt att få veta vad staten gör och hur deras skattepengar används.
De båda journalisterna säger att de har full uppbackning av sina arbetsgivare. Men Nancy Youssef beskriver en oro för att det nya klimatet ska bestå.
– Vår sammanhållning är stark, vi är inte avskräckta och responsen utifrån har varit fantastisk. Det är förstås bra – men vi har inte släppts tillbaka in i Pentagon.
