Björn Wiman: Andreas Almgren har ett par bevingade sandaler

Den svenske långdistanslöparen Andreas Almgrens seger i New York Marathon har väckt uppmärksamhet långt utanför löparcirkeln. Framför allt var det de sista två kilometerna som beskrevs som ett nästan överjordiskt flyt, en sekvens som fick många att tala om idrott och estetik i samma mening. Även statsminister Ulf Kristersson (M) kommenterade insatsen på Instagram och kallade Almgren en inspirationskälla för alla vardagslöpare. Idrottsminister Jakob Forssmed (KD) gick ännu längre och skrev på X att det var ”total löparmagi”.

New York Marathon är ett av världens mest prestigefyllda maratonlopp. Loppet, som varje år samlar tiotusentals deltagare och en global tv-publik, är också en av de viktigaste scenerna för den globala löparskomarknaden. En seger där ger omedelbar exponering för både löparen och den utrustning han eller hon bär. För svensk del är intresset extra stort. Löpning är en av landets största motionstrender, och en svensk seger i New York är ett sällsynt tillfälle att samla idrottsrörelsen kring en gemensam framgång.

Mitt i hyllningarna har också en mer teknisk diskussion vuxit fram. Almgren tävlade i ett par skor från Nike, företaget som är uppkallat efter den grekiska segergudinnan och som under de senaste åren tagit en ledande roll i utvecklingen av så kallade superskor. Skon har dubbla luftkuddar i framdelen, en kolfiberplatta i sulan och väger enligt uppgift ungefär lika lite som en bit sockervadd. Priset är 4 000 kronor, och slitaget är kort. Efter tio mil på gatan är de i praktiken utslitna.

Det är en utveckling som förändrat friidrotten i grunden. När Nike lanserade de första kolfiberskorna i slutet av 2010-talet pressades världsrekorden snabbt nedåt. Kolfiber, som tidigare främst förknippats med flygindustrin, har blivit standard i tävlingsskor. Tekniken ger en fjädrande återstuds vid varje steg och minskar löparens energiförlust. I dag har nästan alla stora tillverkare, däribland Adidas, Asics och New Balance, egna varianter. Konkurrensen är hård, och varje ny modell är mer avancerad än den förra.

För marknaden har superskorna blivit en motor. Löparskor med kolfiberplatta kostar ofta tusentals kronor, och konsumenterna är beredda att betala för de senaste innovationerna. Enligt branschbedömare värderas den globala marknaden för löparskor till tiotals miljarder dollar, och tillväxten väntas fortsätta i takt med att fler motionärer vill springa snabbare. Samtidigt blir elitidrotten alltmer beroende av teknologi, vilket väcker frågor om rättvisa. Kritiker menar att dyra skor kan ge ett försprång på flera minuter över maraton och att resultat därmed inte längre enbart är ett mått på träning och talang.

Internationella friidrottsförbundet (World Athletics) har redan infört regler för hur tjocka sulorna får vara, men teknikutvecklingen går snabbt. Flera experter ser en framtid där skorna fortsätter att utvecklas och där gamla rekord görs inaktuella. För motionärerna innebär trenden att den senaste tekniken sipprar ned till vanliga löpare, men också att löpningen kan bli en betydligt dyrare hobby än tidigare.

I New York är loppet dessutom en ekonomisk motor. Hotell, restauranger och handel drar nytta av de tiotusentals besökare som reser till staden för tävlingen. För företag som Nike är en seger på just New Yorks gator en av de mest synliga marknadsföringskanaler som finns. En enskild händelse som Almgrens lopp kan därför få effekter långt bortom idrottsprestationen i sig.

Men mitt i alla tekniska framsteg och kommersiella intressen finns en enklare berättelse. Löpning har alltid handlat om drömmen att övervinna tyngdkraften. Den grekiska mytologin lät gudarnas budbärare Hermes springa fram på bevingade sandaler, och dagens löpare söker på många sätt samma känsla. Almgrens seger påminner om att människan fortfarande kan uppleva något nära tyngdlöshet, även om vägen dit går genom avancerad teknik och ett par 4 000 kronors skor.