Självbiografiskt och skimrande om en mor som slocknar

Den franska författaren Jakuta Alikavazovic är aktuell med romanen ”Aldrig någonsin”, översatt av Marianne Tufvesson och utgiven på Wahlström & Widstrand. Romanen, som är på 224 sidor, är en autofiktiv skildring av en dotters försök att förstå sin nyligen avlidna mor.

Alikavazovic är född 1979 och har familjebakgrund i det forna Jugoslavien, en region som slets sönder genom Balkankrigen i början av 1990-talet. Hon är en prisbelönt fransk författare och har under flera år varit en del av den samtida franska litteraturen. I ”Aldrig någonsin” rör hon sig mellan sorg, minne och identitet. Dottern, som också är berättarjaget, söker efter den gåta som utgör familjens hemlighet. ”Säg vilken författare som inte förr eller senare skriver om sin döda mor”, skriver DN:s recensent Maria Schottenius.

Redan från första sidan placerar sig romanen i en fransk intellektuell tradition. Författaren har själv beskrivit hur hennes ”förstklassiga franska skolgång” drillade henne i en viss sorts intellektuell spänst och fransk stringens. Schottenius lyfter fram sociologen Pierre Bourdieus begrepp kulturellt kapital, alltså den bildning som ger tillgång till makt och sociala positioner. Genom översättningen får svenska läsare också ett alternativ till det egna vaneseendet.

Modern i romanen var poet innan hon flyttade till Frankrike. Som ung student ingick hon i ”Den brinnande kretsen” och skrev två diktsamlingar som gjorde att kretsen bar henne i triumf. Poesin var en tillflyktsort och ett sätt att bedriva motstånd. I Frankrike tvingades hon tjäna sitt uppehälle som barnflicka, bankanställd, språklärare och hundvakt. Så småningom gav hon upp och lät sig försörjas av sin man.

Dotterns minnesbilder av modern växlar. Inledningsvis är de sensuella och poetiska, men så småningom blir de bittrare. Modern ”hade tappat greppet”, skrev inget och slocknade. ”Jag är dotter till en tigande kvinna”, konstaterar dottern. Efter hand framträder en person som iakttagit den franska överklassens manér, böcker och gester och byggt upp en stil som kunde föras vidare till mannen och dottern. ”Det lustigaste är att jag ofta fått höra att jag har min mors leende. Ett leende som är en kalkyl, en investering, en stel charad – det har jag ärvt.”

Modern höll dottern borta från hemmets plikter. Hon fruktade alla fängelser skapade för – och i många fall av – kvinnor. Hon tog dottern på armen till Jean-Paul Sartres begravning och såg till att hon valde tyska i skolan för att kunna läsa Thomas Mann. På så sätt ville hon rusta dottern för ett liv som intellektuell, medan hon själv sjönk ner i det banala. Dottern fick en dag syn på henne när hon i smyg städade köket – något hon aldrig sett henne göra tidigare. ”Min mor som har varit en äventyrare, en konstnär, en kvinna som har lämnat män och länder som man kliver ur en klänning vid flodkanten – min mor är en kvinna som skrubbar, putsar och skurar sitt kök.”

Modern koncentrerade alla sina ambitioner på dotterns framtid. Dottern själv upplever att hon flyr uppåt: ”Jag tror mig ha undvikit alla fällor som min mor … fastnat i. Jag ger ut böcker, jag flyger, hela mitt liv är ett konstgrepp.” Flera personer tar plats i romanen, men den verkliga energin ligger i relationen mellan mor och dotter, i svalget och spänningen dem emellan.

Enligt Schottenius är romanens upptagningsförmåga för subtila nyanser magnifik, som om författaren använder ett känslornas mikroskop. Kritikern noterar samtidigt att den upphöjda synen på lyrik och litteratur kan kännas påfrestande för den mindre trosvisse. Men under ytan finns ett djupt allvar, där konsten är det som ger livet värde trots allt.

Wahlström & Widstrand, som grundades 1884, är ett av Sveriges äldsta verksamma bokförlag. Med den svenska utgåvan får Alikavazovic en ny läsarkrets i Norden. Den 4 november samtalar hon med DN:s Malin Ullgren på Internationell författarscen/Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm klockan 19.30.