n’Jonas: Pianots sista ton var ett brak nere i containern

Vid en container märkt ”metall” utspelar sig en scen som blir allt vanligare i Sverige. Två män bär ett piano mot kanten. Den ene har en blå sträng över pannan; den andre, i 60-årsåldern, har samma kraftfulla näsform. Kanske är de bröder och håller på att tömma ett föräldrahem. Pianot vinglar till, balanserar en sekund med de två lampetterna utfällda ovanför klaviaturen och slår sedan i botten med ett brak.

Bredvid står en container märkt ”böcker”. Där nere ligger ett hav av bokryggar. Två föremålstyper som under generationer byggt upp svenska hem står nu sida vid sida som avfall.

Inte heller siffrorna går att bortse från. I slutet av oktober gav en sökning på ”piano” och ”bortskänkes” på Blocket, Sveriges största marknadsplats för begagnade varor, 114 träffar. Förra julen rapporterade Sveriges Radio om ett femtiotal pianon som skänkts bort på samma plattform. Det handlar om allt från ärvda övningspianon till märkesinstrument som ingen längre vill stå för frakten på.

Förklaringarna är rationella. Det ges ut fler böcker än någonsin, men värdet på den vanliga pocketboken har devalverats. Digital läsning konkurrerar med papperet, och lägenheterna blir mindre. Ett piano väger hundratals kilo. Flytt, stämning och eventuell renovering kostar ofta mer än vad instrumentet någonsin kan säljas för. För den som fyller en container är bortskänkning ibland det enda realistiska alternativet.

Trenden ligger också i linje med en bredare förändring på andrahandsmarknaden. Traditionella möbler, porslin och fysiska medier har tappat mark i takt med att unga hushåll prioriterar funktion, flexibilitet och digitala tjänster. Det som en gång var en investering för framtiden har blivit en kostnad i nuet.

Men det vore att missa poängen att stanna där. Piano och böcker markerade länge bildning och klass. De var självklara inslag i borgerliga vardagsrum, tillsammans med praktmöbler och danska designerlampor. De hörde också hemma i enklare miljöer. I arbetarlägenheten på Såggatan i Domsjö, en industritätort i Örnsköldsviks kommun, växte en generation upp med pianot i centrum. Där spelade modern och sjöng, och morbror Åke drog dragspelets bälg. Instrumentet var en källa till gemenskap, inte en statussymbol.

Pianot är dessutom ett mästerverk av hantverk. Stålsträngar spänns över en gyllene gjutjärnsram, bassträngarna är lindade med koppar, resonansbottnen är av gran. När de 88 tangenterna sätter filtklädda hammare i rörelse skapas ett ljud som är större än summan av delarna. Ett sådant instrument borde kosta hundratusentals kronor. På andrahandsmarknaden är det i dag ofta värt noll kronor.

Utvecklingen har länge påverkat musik- och bokbranscherna. En pianostämmare eller en musikhandlare möter en verklighet där ett begagnat piano snarare är en belastning än en tillgång. Inom bokvärlden ser det likadant ut. Sällsynta förstaupplagor kan fortfarande locka samlare, men vanliga böcker har i praktiken inget marknadsvärde. Bibliotek och second hand-butiker tar bara emot en bråkdel av det som erbjuds.

Ändå är det något särskilt med just böcker och pianon. De har burit en idé om fördjupning, kunskap och skönhet. De har varit verktyg för undervisning, samtal och musik i hemmen. När de i allt högre utsträckning behandlas som skräp handlar det inte bara om en förändrad marknad. Det handlar också om vad ett hem är till för.

Männen vid containern har gått. Braket från gjutjärnsramen finns kvar i öronen. Det är svårt att inte höra det som ett tecken på att något bärande i samhället har gått sönder.