Samuel Levander: Den politiskt deprimerade generation Z störtar regeringar

Studentprotester har under det senaste året fått regeringar att falla i flera länder, och en gemensam nämnare är att de till stor del drivs av unga människor ur generation Z. Det är samma generation som under lång tid beskrivits som politiskt apatisk, ängslig och mobilberoende – men just nu är den i stället på gatorna.

Protestvågen har blivit en utmaning för såväl regeringar som etablerade partier, som tvingas förhålla sig till en generation som i flera länder vuxit upp med en försämrad privatekonomi och ett begränsat förtroende för politiska institutioner. I Nepal och Serbien har studentledda demonstrationer tvingat fram regeringsförändringar. I Brasilien bidrog unga väljare till att stoppa ett högerextremt maktövertagande under presidentvalsprocessen. I Indien har studentrörelsen ”Kackerlackorna” skakat om världens folkrikaste demokrati. Och i Frankrike fortsätter protesterna mot regeringens politik med återkommande sammanstötningar med polisen.

Det som utmärker dagens protester är inte bara omfattningen, utan också estetiken. Demonstranterna klär sig sällan sobert och värdigt som arbetarrörelsens marscherande massor eller intellektuellt utmanande som 68-aktivisterna. I stället dyker de upp utklädda till kommersiella populärkulturella figurer – dessutom från förra seklet.

Spindelmannen, en seriefigur från 1962, har blivit ett stående inslag i franska protestbilder. I videoklipp syns Goku från animen ”Dragon Ball Z”, som hade premiär 1989, utföra sin signaturattack Kamehameha mot polisen. Till och med Napoleon har lett demonstranter i kniptångsmanövrar mot insatsstyrkor. Superhjältarna är i sig produkter i en global kulturindustri – Marveluniversumet, som ägs av Disney, slog nya publikrekord förra sommaren, och figurerna har fått en andra karriär som protestikoner. Populärkulturen har blivit en del av protestspråket – något som både bekräftar och utmanar bilden av en nostalgisk generation.

Bakgrunden är en generation som i västvärlden är ekonomiskt betydligt mer missgynnad än sina föräldrar, född i en tid utan tydliga framtidshorisonter. När makten i dag inte längre representeras av fabriksägare utan av tech-entreprenörer som Mark Zuckerberg och Elon Musk, har protesterna fått en ny måltavla.

Filosofen Friedrich Nietzsche gjorde på 1800-talet en iakttagelse som många funnit belysande för samtiden. Han menade att den avgörande skillnaden mellan arbetare och fabriksägare var att de hade samma slags händer – till skillnad från adeln, som genom århundraden av sociala riter och förfinade seder framstått som nästan en annan art. När arbetaren fick syn på chefens röda, köttiga händer insåg han att skillnaden bara var ett resultat av tillfälligheter och tursamma omständigheter. Då var steget kort till tanken att alla lika gärna kunde pröva lyckan. ”Låt oss kasta tärningen – och socialismen är i gång”, skrev Nietzsche.

I dag har makten en annan skepnad. Mark Zuckerbergs försök att tillägna sig den nya maktens insignier – muskler och kampsport, närmare bestämt brasiliansk jiu-jitsu – har knappast stärkt hans legitimitet bland kritiker, som menar att traditionella maktsignaler som klassisk musik eller exklusiva fritidsintressen vore mer trovärdiga.

Den brasilianska valrörelsen blev en prövning för den nya maktanalysen. Inför den andra valomgången i presidentvalet 2022 mobiliserade unga Lula-anhängare, bland annat i protest mot Metas inverkan på valprocessen. Meta, som äger Facebook och Instagram, anklagades av vänstern för att missgynna Lula da Silvas kampanj – något företaget förnekat. Att just Zuckerberg blev en av huvudfienderna visar hur tech-jättarna har blivit en politisk faktor i egen rätt. Protesterna bidrog till att säkra Lula da Silvas seger över Jair Bolsonaro, som ifrågasatt valsystemet.

Meta är ett av världens största techbolag med över tre miljarder användare, vilket ger företaget en unik möjlighet att påverka den offentliga debatten. Kritiker menar att plattformarna bidragit till att sprida desinformation i valrörelser i flera länder. Bolagets närvaro i Brasilien – en av världens största demokratier – har därför blivit en symbolfråga för unga väljare som ser tech-miljardärerna som en ny maktelit.

Bilderna från protesterna – nostalgiska utklädningar, smartphones som filmar, superhjältar i gatustrider med polis – signalerar något nytt. Det är inte socialism i Nietzsches mening, konstaterar bedömare, men något är i rörelse. Nostalgin har lämnat de sociala medierna och tagit sig ut på gatan.