Radden Keefe har skrivit en fascinerande bladvändare om Londons nattsvarta baksida

Den amerikanske journalisten och författaren Patrick Radden Keefe har etablerat sig som en av vår tids främsta true crime-skribenter. Hans nya bok ”Oligarkens son” har nu kommit på svenska i översättning av Jesper Högström, utgiven av Weyler. I centrum står ett mystiskt dödsfall i London – en historia som växer till en bred skildring av stadens undre värld, smutsiga pengar och den hårfina gränsen mellan legitim affärsverksamhet och kriminalitet.

Keefe är sedan tidigare känd för bästsäljaren ”Säg inget”, som skildrar konflikten på Nordirland, och för essä- och reportagesamlingen ”Gangsters”. Hans texter publiceras regelbundet i The New Yorker, där han fick sitt genombrott 2006 efter flera års arbete. Han har beskrivit hur tidskriftsreportaget en gång var något flyktigt, men att det nu finns tillgängligt för alltid på nätet. Den nya boken började dock inte som ett planerat projekt. Sommaren 2023 befann sig Keefe i London för att arbeta med filmatiseringen av ”Säg inget”. Ett tips från en vän till regissören ledde honom till en lokal historia som han inte kunde släppa.

Fallet gäller den 19-årige Zac Brettler, som hittades död i Themsen 2019. Han hade fallit från en balkong på femte våningen i en lyxlägenhet vid Vauxhall Bridge. Polisen utgick från att det rörde sig om självmord, men Zacs föräldrar vägrade acceptera den slutsatsen. De anlitade en privatdetektiv och inledde en egen utredning. Det dröjde fyra dagar innan polisen genomsökte lägenheten där den döde senast hade befunnit sig. Där bodde Verinder Sharma, en man med kopplingar till Londons undre värld. Sharma dog året därpå i en förmodad överdos. En annan man, affärsmannen och playboyen Akbar Shamji, kunde också knytas till lägenheten – och tycks ha haft en hel del att dölja.

Zac Brettler kom från en välsituerad familj. Fadern arbetade i finansbranschen och modern var frilansjournalist, bland annat för Financial Times bilaga ”How to spend it”. Familjen bodde i en stor våning i centrala London och hade ett andra hem i New York. Båda föräldrarnas fäder var flyktingbarn och överlevare från Förintelsen, och familjen värderade ansvar och måttfullhet. Men under tonåren förändrades Zac. I sin nya skola omgavs han av barn till rika ryska, arabiska och asiatiska affärsmän. Han fascinerades av den ryska maffian och av Putin, började ljuga hemma och sökte sig till nattlivet i Mayfair. Efter sin död upptäckte föräldrarna att han hade levt ett dubbelliv. Han hade utgett sig för att vara son till en nyligen avliden rysk oligark och gett sken av att han skulle ärva en stor förmögenhet. På klubbarna i Londons finare kvarter fanns gott om människor som ville åt de pengarna.

Keefe använder Zacs historia som utgångspunkt för en bredare berättelse om London som en fristad för internationellt kapital. Under de senaste decennierna har stora summor från både Gulfstaterna och Ryssland flödat in i stadens fastighetsmarknad och finansvärld. Skyskraporna i glas och stål vid Themsen vittnar om en ekonomi där snabba pengar ofta rör sig i gråzoner. Keefe väver in flera sidospår om Londons kriminella historia och om människor som på olika sätt korsat Zacs väg. Det gör boken påminnande om en kollektivroman, där en rad öden tillsammans formar bilden av en stad och en tid.

Recensenter har pekat på att boken bitvis blir alltför mångordig och att Keefes nära relation till familjen Brettler ibland gör berättelsen mindre skarp. Hans medkänsla är äkta, men den driver inte alltid handlingen framåt. Ändå är ”Oligarkens son” en av årets mest fascinerande böcker. Den handlar lika mycket om en älskad stads nattsvarta baksida som om ett enskilt dödsfall. Och den ställer obekväma frågor om hur mycket kapital och muskelkraft som krävs för att få poliser och politiker att titta åt ett annat håll.