Markus Heilig: Roland Paulsen underskattar arvets betydelse

Roland Paulsens bok ”Avbegåvad. En essäberättelse om arv och miljö” har fått ett varmt mottagande på kultursidorna. Nu möter den skarp kritik från forskarhåll. I en debattartikel i Dagens Nyheter går Markus Heilig, professor i psykiatri vid Linköpings universitet, till angrepp mot sociologens sätt att behandla forskningen om intelligens och gener.

”Avbegåvad” utkom i höstas på Albert Bonniers förlag, ett av Sveriges främsta bokförlag. Boken består enligt Heilig av två sammanflätade verk. Den första delen är en barndomsskildring från byn Yttermalung i Dalarna. Heilig beskriver den som en fantastisk skildring av människor och natur, berättad utan sentimentalitet men med stark medmänsklighet – en kärleksförklaring till föräldrarna. Den andra delen driver tesen att modern beteendegenetik är humbug, särskilt när det gäller människors kognitiva förmåga. Enligt Paulsen har dessa irrläror utvecklats för att kapitalismen ska kunna förtrycka människor, och skolan är central i en komplott för att ”avbegåva” människor.

Det är denna blandning som Heilig vänder sig emot. Att boken hyllas på kultursidorna är djupt problematiskt, skriver han. Paulsen baserar sina rallarsvingar på hundra år gamla debatter och lösryckta fakta, och han misstolkar och förvrider komplicerade vetenskapliga begrepp. När det kommer till psykologi och kognition tycks det räcka att ha skrivit en bok för att bli landets nya expert, med ett frälsarbudskap som kullkastar allt, konstaterar Heilig.

I sin kritik uppehåller sig Heilig vid två grundläggande missförstånd. Det första gäller intelligensbegreppet. Paulsen hävdar att intelligens är ett meningslöst begrepp, eftersom mätningar av samma person kan skilja med upp till 30 enheter mellan olika dagar – en skillnad som kan vara avgörande för om en person betraktas som normalbegåvad eller har en intellektuell funktionsnedsättning som berättigar till LSS-insatser.

Heilig invänder att Paulsen blandar samman vad psykologer kallar state och trait – dagsform respektive bestående egenskap. Han jämför med stavhopparen Armand Duplantis, som har dagar då han hoppar långt under 6,31 meter, men vars explosiva snabbhet ändå uppvisar ett bestående mönster: den är bättre än nästan alla andra människors. På samma sätt är intelligens i vuxen ålder en individuell trait med mycket hög stabilitet. Heilig hänvisar till en dansk studie där samma personer testades vid 50 respektive 60 års ålder, med en korrelation på 0,95.

Samtidigt medger Heilig att Paulsen berör intressanta observationer. Stress påverkar kognitiv förmåga, och fattigdom är en stressor. Heilig publicerade själv en artikel om detta i den ansedda tidskriften Nature Reviews Neuroscience 2016. Men att kognitiv förmåga kan påverkas av livsvillkor gör inte intelligens till ett meningslöst begrepp, menar han. Frågan är i stället hur stora och varaktiga förändringarna är i förhållande till de stabila skillnader som också kan mätas.

Det andra missförståndet rör orsakssamband. Paulsen upprepar att gener inte kan vara orsak till skillnader i beteende eller kognition, eftersom genetisk forskning bara visar statistiska korrelationer. Heilig förklarar att modern vetenskap inom komplexa system regelmässigt beskriver orsakssamband i sannolikhetstermer. Om medelhastigheten på en gata höjs med 20 km/h kommer inte varje bil att krocka, men risken för personskadeolyckor ökar med omkring 50 procent. Ändå avfärdar ingen hastigheten som en orsak till olyckor. En orsak är en så kallad probabilistic difference maker, och gener är en sådan för kognition, skriver Heilig.

Han pekar på en studie som publicerades 2022 i Nature Genetics, en av världens mest ansedda tidskrifter inom genetikforskning. Studien omfattade tre miljoner människor. Forskarna undersökte om skillnader i deltagarnas dna-kod kunde förutsäga vilken utbildningsnivå de uppnått, ett mått starkt kopplat till kognitiv förmåga. Bland personer inom den högsta tiondelen av det dna-baserade indexet hade 50 respektive 70 procent avlagt universitetsexamen. Motsvarande siffra bland dem inom den lägsta tiondelen var 7 procent i båda grupperna. Även när forskarna jämförde individer inom samma familjer kvarstod sambandet, om än försvagat. Det ger stöd för att individens egna gener bidrar kausalt till skillnaderna i utbildningsutfall, skriver Heilig.

Forskningen väcker existentiella och moraliska frågor, konstaterar Heilig. Hur upprätthåller vi allas människovärde trots att vi föds med olika förutsättningar? Hur kan skolan hjälpa alla barn att utvecklas till sin fulla potential? Svaren är sällan svartvita, och de kräver att humanister och naturvetare möts i en kritisk diskussion som utgår från vad forskningen faktiskt har lärt oss. En sådan diskussion har hittills saknats i mottagandet av ”Avbegåvad”, menar han.

Paulsen, som är docent i sociologi, författare och medarbetare på Dagens Nyheter, har tidigare försvarat sin syn på gener och ärftlighet i offentliga utväxlingar, bland annat med forskaren Emma Frans. Debatten om arv och miljö är en av vetenskapshistoriens mest seglivade frågor, och med ”Avbegåvad” har den åter aktualiserats i svensk offentlighet.