Anna-Karin Selbergs roman om en rättegång är rafflande läsning

Anna-Karin Selbergs nya roman ”Vargarna” har kommit ut på Wahlström & Widstrand, ett av Sveriges mest anrika bokförlag – och hör till höstens mest uppmärksammade utgivningar inom svensk skönlitteratur. Boken är en direkt fortsättning på förra årets ”Utsidans klass”, som skildrade tiden från de första vittnesmålen mot Jean-Claude Arnault fram till åtalet. Den nya delen, som omfattar 388 sidor, utspelar sig under den brinnande sommaren före rättegången i en av de mest uppmärksammade rättsprocesserna i svensk metoo-historik.

Bakgrunden är vid det här laget ett stycke svensk kulturhistoria. Arnault, en inflytelserik kulturprofil med nära band till Svenska Akademien, anmäldes av flera kvinnor under metoo-hösten 2017. Skandalen ledde till djup kris i Akademien, Sara Danius avgång som ständig sekreterare och ett uppskjutet Nobelpris i litteratur – det första på 75 år. Selberg är en av målsägandena, och hennes två böcker utgår från den egna erfarenheten av att befinna sig i händelsernas centrum. Den första delen följde vittnesmålen och det juridiska arbetet fram till åtalet. Nu tar ”Vargarna” vid i väntan på domstolsförhandlingen.

I boken är rättsprocessen i gång. Försvaret har signalerat att det kommer att försöka visa att Selbergs berättarjag har en ”våldsfixerad uppfattning om verkligheten” och en problematisk syn på sex. Åratal av medicinska journaler begärs ut, och att vägra skulle väcka misstankar. Vardagen består av möten med målsägandebiträdet Elisabeth Massi Fritz, skvaller från en universitetsinstitution utan ryggrad och sms från påflugna journalister. Ändå är upplevelsen av fara ständigt närvarande.

Trots att förlaget kallar boken fristående läser den i praktiken som en andra del. Korta summeringar av vad som hänt tidigare för tankarna till en deckarserie. Berättelsen växlar mellan rättsprocessen och tillbakablickar till 1990-talets Göteborg, där en ung kvinna rör sig bland vänner och fester medan hennes mamma långsamt vinner bort i cancer. Tidsmarkörer som Mare Kandre, kriget på Balkan och finanskrisen ramar in ungdomsskildringen. Den döda modern sitter på berättarjagets axel och låter sin allvetande röst läcka in i handlingen.

”Vargarna” kan också läsas som ett stycke mediehistoria. Rubrikerna från de dramatiska åren 2017–2018 betraktas inifrån en position som ingen reporter hade. Horace Engdahls jämförelse mellan vittnesmålen och skräckväldet efter franska revolutionen finns med, liksom Lena Anderssons svar där Engdahl i sin tur liknades vid Sokrates. Berättarjaget undrar om de inblandade kan sluta säga ”JC” och ”JCA”. Andra får behålla sina pseudonymer.

Redan i samband med ”Utsidans klass” ifrågasatte kritiker hybridformatet mellan självbiografi och roman. Agnes Lidbeck skrev i Göteborgs-Posten att boken skulle ha vunnit på att offra namnangivelserna. Expressens Victor Malm sade sig tvivla på värdet av romaner som diktar godtyckligt om namngivna personer. Frågan är dock inte okomplicerad. Läsaren kan aldrig veta om berättelsens A-K verkligen rev upp Sara Danius post när hon i boken hyr hennes lägenhet i andra hand – men känslan av begär och gränsöverskridande blir inte mindre sann för det. I ”Vargarna” är det grumliga och tvetydiga ett medvetet motiv: hettan över Stockholm liknar ett sjukdomstillstånd, dotterns mystiska infektion ger ångesten en kroppslig form, och när en fladdermus flyger in i berättarjagets ansikte sitter känslan kvar i huden. De mänskliga konturerna mister sin form, allt är i upplösning.

Rättsprocessen innehåller också en absurd detalj: försvaret har använt en äldre satirisk roman av Selberg som bevis för att hon som författare kan konsten att fantisera om sexuellt våld. Därmed blir författarskapet i sig ett led i bevisföringen. I våldtäktsmål är det ofta den som anmäler som ställs inför skranket – en erfarenhet som skildras med en tyngd som pressar luften ur läsaren.

Selbergs böcker ingår i en bredare våg av litteratur som bearbetar metoo-epokens rättsprocesser, men få verk utgår från en lika tydlig insiderposition. De dokumentära anspråken laddar berättelsen med energi, men ”Vargarna” bär sig också som roman på egen hand – en påminnelse om att de frågor om makt, trovärdighet och berättande som metoo väckte fortfarande är högst levande.