”Fåret Shaun och monstret i bondgården” alstrar ren lycka

Det är tredje gången gillt för det påhittiga fåret Shaun. Den brittiska animationsstudion Aardman Animations har en ny film där en älskad pumpaodling förstörs och hela Halloween hotas. Kerstin Gezelius har sett filmen och skriver i sin recension att Aardman är trollbindande som alltid, men att berättelsen inte når ända in i hjärtat.

Shaun är en av de få animerade filmfigurerna som klarar sig nästan helt utan ord. Han skapades av Nick Park och dök upp i Wallace & Gromit-kortfilmen ”A Close Shave” redan 1995. År 2007 fick han en egen tv-serie, och sedan dess har den spridits världen över. För många barn har Shaun blivit den första bekantskapen med Aardmans handgjorda filmvärld, där karaktärerna är byggda av lera och varje scen fotograferas ruta för ruta.

Aardman Animations grundades 1972 i Bristol och brukar beskrivas som en av världens främsta stop motion-studior. Med filmer som ”Wallace & Gromit”, ”Chicken Run” och ”Shaun the Sheep” har studion byggt en särställning i en bransch som sedan länge domineras av datoranimation. Arbetet med leranimation är tidskrävande, men ger ett visuellt uttryck som få andra tekniker kan matcha. Långfilmerna om Shaun har också blivit kommersiella framgångar, med intäkter på över en miljard kronor internationellt. Den första långfilmen, ”Shaun the Sheep – The Movie”, nominerades till en Oscar och följdes av ”Farmageddon” 2019.

I den nya filmen får Shaun och hans flock axla ett tydligt uppdrag. När pumpaodlingen ödeläggs och Halloween hotar gäller det att snabbt hitta en lösning. Handlingen följer samma mönster som tidigare filmer: stillsamt berättande, fysisk komik och många upptåg. Stora ord behövs inte. I stället vilar berättelsen på blickar, grimaser och små rörelser, vilket gör att filmen kan fungera för både små barn och vuxna.

Kerstin Gezelius är positiv till upplevelsen, men inte odelat hänförd. Hon beskriver Aardman som ”trollbindande”, men tycker samtidigt att den nya filmen inte når ända fram i känslomässigt hänseende. Det är ett omdöme som många uppföljare känner igen: när hantverket är starkt och förväntningarna tydliga blir överraskningsmomenten färre. Ändå ligger styrkan i detaljerna, och det är just där Aardman brukar överträffa konkurrenterna.

Bakom filmen står alltså Aardman, ett bolag som länge varit viktigt för den brittiska filmindustrin och för staden Bristol. Studion har visat förmåga att anpassa sig till en föränderlig marknad. Under senare år har familjefilm i allt högre grad flyttat till strömningstjänster, och Aardman har inlett samarbeten med bland annat Netflix. Där har filmer som ”Chicken Run: Dawn of the Nugget” och ”Wallace & Gromit: Vengeance Most Fowl” fått premiär. Biopremiärerna har samtidigt blivit en markering av de stora varumärkenas styrka, inte bara en intäktskälla.

Halloweenpumpan är i sig en betydande säsongsprodukt i många länder. I USA är pumpor en av de viktigaste grödorna inför hösthelgen, och odlingar planeras långt i förväg för att möta efterfrågan. I Sverige har pumpan blivit en allt vanligare del av Halloweenfirandet under 2000-talet. Att en hel pumpaodling förstörs i filmen knyter därför an till både en kommersiell och kulturell tradition som många tittare känner igen.

För Aardman handlar den nya filmen inte bara om att berätta en historia. Den är också ett led i att hålla Shaun-varumärket levande, med allt från leksaker, kläder och böcker till filmevent och attraktioner. Shaun the Sheep är en kommersiell tillgång, men den bärs upp av en berättartradition som få andra studior kan matcha. Även när en film inte blir ett odelat mästarverk, som Kerstin Gezelius uttrycker det, bekräftar den Aardmans särskilda plats i animationshistorien.