Så blev älgens vandring en oväntad realitysuccé

I Irene Hägglunds almanacka avslöjas en unik naturföreteelse

En aprildag 2011 noterade Irene Hägglund minutiöst i sin almanacka: ”6 st simmade 05.30”, ”3 st gick över 06.25”, ”10 st simma 13.35 – 3 vände” och ”1 storing simma 17.30”. Den inringade siffran 55 avslöjade dagens facit: 55 älgar hade simmat över Ångermanälven.

Vid den tiden bodde Irene och hennes make Kjell på en gård i Kullberg, belägen intill Ångermanälven, tre timmar från Umeå mellan Junsele och Åsele. Paret hyrde ut stugor till vildmarksturister och arrangerade evenemang i sin loge där bland annat Lasse Stefanz uppträdde.

Det var under mitten av 1990-talet som Irene, med sitt fågelintresse, upptäckte älgarnas simning över älven. ”Solen sken precis på älven och det var så vackert. Älgarna stannade upp lite för det är svårt att ta sig över stenskraveln. Jag bara tog emot, och så räknade jag dem. Jag skrev upp tid på dagen och allting för var och en”, berättar hon.

Med tiden identifierade hon ett återkommande mönster och började anpassa sin vårvinter efter detta. Den 20 april 2011 blev en höjdpunkt med 55 älgar på en dag, totalt över 200 det året. Paret byggde till och med ett älghus med två våningar och glasväggar mot öster och vattnet för att gäster skulle kunna beskåda skådespelet.

Från lokal observation till tv-fenomen

Irenes upptäckt kom att utvecklas till något mycket större när ”slow tv” fick internationellt genombrott 2009. Det började med norska NRK:s sändning av en tågresa mellan Bergen och Oslo i realtid, följt av Hurtigrutten i 134 timmar. Konceptet gick ut på att skildra vardagliga händelser utan klippning eller pålagt ljud – meditativt och avkopplande.

På svenska sidan hade ”Mittnytt” redan tidigt uppmärksammat ”Irenes simmande älgar” i inslag. Senare plockade programmet ”Mitt i naturen” upp fenomenet, och när två av redaktionens medarbetare, Stefan Edlund och Johan Erhag, besökte en norsk fågelklippa där liknande sändningar gjordes, inspirerades de till att skapa ”Den stora älgvandringen”.

Ett till synes hopplöst koncept – en skog och en älv filmade dygnet runt i 20 dagar med sporadiska älgbesök – visade sig bli en enorm framgång. Redan första säsongen 2019 nådde sändningen över två miljoner tittare. Idag räknar man med 12 miljoner strömmade timmar per säsong.

Komplicerad teknik och noggrann planering

Förberedelserna för sändningen är tekniskt utmanande. Producent Stefan Edlund arbetar med att placera ut vindor med 20 000 meter kabel som ska monteras mellan öar, tallar och sund. Arbetet sker när isen håller på att smälta, vilket skapar särskilda utmaningar – båten kan inte nå alla öar, och isen är för svag att gå på.

”Ett år kom en utter glidande här. Den låg på rygg på ett isflak och åt fisk, jag kunde följa den med olika kameror i fyra minuter”, berättar Stefan Edlund med entusiasm.

Omkring 30 kameror placeras strategiskt i området. Varje kameraplats kamoufleras noggrant för att inte störa älgarna. ”Vi lägger mycket kraft på att dölja kamerorna. Motorn får inte höras, och inga reflexer i glaset ska störa eller skrämma älgarna”, förklarar Göran Ericsson, professor i viltekologi vid SLU och Sveriges främsta älgexpert som medverkat sedan starten.

Varför vandrar älgarna?

Älgarnas vandring från kust till inland sker vid nästan samma datum varje år. Älgkorna känner att kalvningen närmar sig efter åtta månaders dräktighet och söker sig till näringsrika platser för att föda. När björkarnas knoppar sväller vet älgarna att det är dags att röra sig. Efter en vinter med torr föda längtar de efter färska växter.

Vandringsstråken har historiska rötter. Längs Ångermanälven finns pärlband av fångstgropar som vittnar om hur människan jagat älgen sedan stenåldern. Bara några mil nedströms från inspelningsplatsen ligger Nämforsen med över 500 hällristningar föreställande älgar – världens största samling.

”Älgen fyller en funktion för människan som tittar på tv idag, precis som för dem som gjorde hällristningar på stenåldern. Och det har ju inget praktiskt värde för någon av dem egentligen, det är bara underhållning”, säger Peter Johansson, tidigare chef för Nämforsens hällristningsmuseum.

En gemenskap kring skärmen

Forskaren Erica von Essen vid Stockholms universitet undersöker varför älgvandringen engagerar så starkt. ”Jag tror att det vardagliga och avslappnade spelar en stor roll. Traditionella naturdokumentärer är storslagna och sensationella, och vi vet att den lilla antilopen kommer att klara sig från lejonflocken. I älgvandringen kan man associera till sin egen miljö. Det är kanske lite tråkigare, men också mer oförutsägbart på ett tilltalande sätt.”

Hon noterar hur publiken förmänskligar älgarna, ger dem namn och tillskriver dem dialog. Tittarna följer engagerat med i chattgrupper på sociala medier. Facebookgruppen ”Vi som gillar den stora älgvandringen på SVT!” har vuxit från ursprungligen 37 medlemmar till 95 000, och SVT:s egen chatt har cirka 70 000 aktiva användare.

”Vi kommer ju med världens härligaste vårtecken. Istappar som droppar i solen, myror som klättrar på trädstammar. Och så när älgarna dyker upp! De är det mest magnifika vi har”, säger Stefan Edlund.

Irene Hägglund, som startade alltihop, har nu flyttat från Kullberg till Örnsköldsvik. Hon följer sändningarna på tv men tycker att det inte är samma känsla. ”Alltså, det är ju jättebra att folk får se det. Men jag tycker inte att de behöver så väldigt många kameror… Jag tror det stör. Och så är det inte lika roligt nu. Jag var ju egoistisk förr när jag var där och tänkte – det är bara jag i hela världen som sitter här och ser på älgarna.”

Årets säsong av ”Den stora älgvandringen” kommer med flera nyheter, inklusive två nya kameraplatser och en person som ska leva sida vid sida med älgarna. Trots att älgen nyligen blivit rödlistad av SLU fortsätter den att fascinera och förena tittare i en unik tv-upplevelse som blivit ett välkommet vårtecken för miljoner svenskar.