Sylvester Stallone – en oälskad drömmare besvärjer sina demoner

I sina memoarer ”The steps. A memoir” berättar Sylvester Stallone om vägen från en kaotisk uppväxt till Hollywoods absoluta toppskikt. Boken, som ges ut av Seven Dials och omfattar 304 sidor, har väckt stort intresse redan före utgivningen. Det beror inte främst på historierna om kändisliv och filminspelningar, utan på de mycket öppna skildringarna av föräldrarna och en barndom präglad av våld, svek och kärlekslöshet.

Stallone gör tidigt klart att han inte fått sin utbildning på filmskola. Den ägde i stället rum på Baronet and Coronet Theatre på Upper East Side i New York, där han som ung drömmare tog jobb som biljettrivare. Han spelade in filmrepliker på bandspelare, fyllde anteckningsblock med dialoger och studerade publikens reaktioner för att förstå vad som fungerade. Några år senare återvände han till samma biograf för den första testvisningen av ”Rocky” (1976), den underdogklassiker som i år fyller 50 år. Filmen blev en enorm framgång, nominerades till en rad Oscars och belönades med statyetten för bästa film. Stallone själv var nominerad i kategorin bästa manliga huvudroll.

Centralt i memoarerna är relationen till föräldrarna. Fadern var italiensk invandrare, uppvuxen under depressionen, och använde hellre nävarna än orden. Modern kom från vad som beskrivs som en fin familj och fortsatte att drömma om berömmelse. Den dramatiska förlossningen orsakade den nervskada som gett Stallone hans karakteristiska sneda mun. Modern ska vid flera tillfällen ha gett uttryck för sin besvikelse. ”Jag hade kunnat bli USA:s drottning om det inte vore för din jävla födsel”, säger hon enligt boken.

Gång på gång sökte sonen bekräftelse från en mor som inte ville ge honom något. Inte ens efter genombrottet med ”Rocky” ville hon följa med till Oscarsgalan, om inte en väninna fick följa med. Utanförskapet löper som en röd tråd genom hela berättelsen – från föräldrarna, lärarna, rollsättarna och branschen. Samtidigt återkommer Stallone till tanken att tuffheten han byggde upp under dessa år var en förutsättning för hans senare framgångar. Han skriver om en permanent smärta, men också om hur den härdade honom.

Tuffheten blev förstås en del av hans stjärnpersona. Inledningsvis såg filmvärlden honom mest som en hantlangare, någon som kunde spela värstingen längst bak i bild. Själv ville han visa att muskelbergen kunde ha hjärtan. I ”The steps” lyfter han fram Steve Reeves tolkning av Herkules (1957) som sin första manliga förebild, en hjälte som var stark, modig och heroisk. Det blev aldrig Stallone som tog sig an Herkules i den tappningen – i stället blev det generationskamraten Arnold Schwarzenegger i ”Herkules i New York” (1969). För den generation som växte upp under 1980- och 90-talen är Stallone annars tätt förknippad med tidens muskelbergsideal, inte minst genom rollerna som Rocky Balboa och Vietnamveteranen John Rambo. Genom åren har han också rört sig mellan kyligare actionraffel som ”Cobra”, ”Demolition man”, ”Judge Dredd” och ”The Expendables”.

Memoarerna är inte särskilt intresserade av den bilden. Stallone fokuserar i stället på sin resa in i filmvärlden, en bransch han beskriver som en ”hope business”, ett företag som säljer hopp. Han gör ingen hemlighet av att han ser sina memoarer som ytterligare ett verk i den genren: en berättelse om överlevnad, drömmar och upprättelse.

Trappan i titeln ”The steps” är förstås en referens till trappan utanför Philadelphia Museum of Art, där Rocky springer upp i filmens berömda träningssekvens. För Stallone är den trappan en symbol för de steg han själv tagit genom livet – från de hårda åren som lycksökare i New York till drömfabriken i Los Angeles. Han återkommer till metaforen gång på gång, ibland på ett sätt som blir övertydligt. Upprepningarna har ändå en charm och ger boken en spontan rytm, som en berättarstund snarare än en polerad memoar.

Subtilitet har aldrig varit Stallones starka sida. I ”The steps” är han medveten om att han inte är någon poet, och han är för självupptagen för att notera att koreograferade fightscener fanns långt före ”Rocky”, inte minst inom asiatisk kampsportsfilm. Ändå genomsyras boken av ett stort hjärta. Hans styrka ligger inte i att vara en nyskapande pionjär utan i förmågan att tala för dem som känt sig osynliggjorda – människor som gått igenom trauma, ensamhet och kärlekslöshet. Det är där, i identifikationen med outsiders, som ”The steps” hittar sin kraft.