Uppslukande ”Whalefall” bjuder på pappauppgörelse i magen på en kaskelot

En ung dykare som söker sin försvunna far i havets djup hamnar i magen på en väldig kaskelot. Det är en scen som Sebastian Lindvall beskriver som ett riktigt köttsligt och slemmigt kammarspel. Men den fiktiva berättelsen har fått en oväntad aktualitet i debatten om djuphavsgruvor, en industri som växer snabbt men som fortfarande är omgärdad av stora frågetecken.

Djuphavsgruvor handlar om att utvinna metaller från havsbotten på mycket stora djup. Framför allt handlar det om mangannoduler – knölar av metall som ligger lösa på botten på 4 000 till 6 000 meters djup. De innehåller nickel, kobolt, koppar och mangan, ämnen som är avgörande för tillverkning av batterier till elbilar, vindkraftverk och mobiltelefoner. Metallerna används också i solpaneler och energilagring. Utan en säker tillgång till kritiska mineraler riskerar den gröna omställningen att sakta ner, enligt bedömare. Internationella energiorganet IEA väntar sig att efterfrågan på dessa metaller ökar kraftigt under de kommande decennierna.

Flera områden har pekats ut som särskilt intressanta. Mest omtalad är Clarion-Clippertonzonen i Stilla havet, ett gigantiskt havsområde mellan Mexiko och Hawaii. Där har Internationella havsrättsorganisationen ISA utfärdat prospekteringskontrakt till en rad länder och företag. Även Norge har öppnat delar av sin kontinentalsockel för mineralutvinning, ett beslut som mötts av hård kritik från forskare och miljöorganisationer. Kina har prospekteringskontrakt i Indiska oceanen och i Stilla havet.

Bland företagen som vill bryta mineraler från djuphavet finns The Metals Company, ett kanadensiskt bolag med nära kopplingar till Stillahavsön Nauru. Bolaget, som tidigare hette DeepGreen, har fått tillstånd att prospektera i Stilla havet och planerar att starta kommersiell utvinning inom några år. Ett annat exempel är Global Sea Mineral Resources, ett dotterbolag till belgiska DEME, som testat undervattensrobotar på havsbotten. Både GSR och andra aktörer har genomfört pilotstudier för att testa hur maskinerna fungerar på riktiga havsbottnar. Resultaten har varit blandade, och tekniken är fortfarande dyr. Inget företag har ännu genomfört en kommersiell djuphavsgruva, men trycket på att komma igång ökar.

Förespråkarna menar att djuphavsgruvor kan minska behovet av gruvor på land, där utvinning ofta förknippas med avskogning, vattenföroreningar och sociala konflikter. De pekar också på att Kina i dag dominerar försörjningen av många kritiska metaller och att havsbaserad utvinning skulle kunna ge västvärlden en mer diversifierad leveranskedja. Marknaden för djuphavsmineraler beräknas vara värd flera biljoner kronor, vilket lockat såväl stora industrikoncerner som riskkapitalister. Samtidigt varnar analytiker för att de ekonomiska kalkylerna är osäkra. Metallpriserna svänger kraftigt, och djuphavsutvinning kräver stora investeringar i både fartyg och robotar.

Kritikerna är dock många. Forskare varnar för att havsbotten är ett av världens minst utforskade ekosystem. Att skrapa bort noduler från botten kan förstöra livsmiljöer för djur som ännu inte är kända för vetenskapen. Sedimentplymerna som uppstår kan spridas med havsströmmarna över stora områden och kväva koraller och andra organismer. Buller från maskiner kan störa däggdjur som använder ljud för att navigera. Kaskeloter, som kan dyka till uppemot 3 000 meters djup för att jaga bläckfisk, är en av de arter som kan hamna i riskzonen. Många havslevande organismer är mycket känsliga och har långsam tillväxt. Ett enda ingrepp kan få effekter som varar i årtionden, enligt flera vetenskapliga studier.

Flera stora företag har redan tagit avstånd från djuphavsgruvor. Volvo, BMW och Samsung SDI har meddelat att de inte kommer att använda mineraler från djuphavet i sina produkter innan miljökonsekvenserna är bättre kända. Samtidigt har internationella förhandlingar om skydd av det öppna havet lett till krav på hårdare miljöprövningar. Men ISA har ännu inte lyckats enas om ett regelverk för kommersiell utvinning. Medlemsländerna är splittrade: en grupp Stillahavsstater, däribland Nauru, vill snabba på processen, medan EU-länder och flera andra stater kräver ett försiktighetsperspektiv. Enligt ISA:s mandat ska utvinning ske till nytta för hela mänskligheten, men frågan om hur intäkterna ska fördelas är fortfarande olöst. Utvecklingsländer kräver en rättvis andel, medan rika länder och bolag vill se snabba besked.

Frågan om djuphavsgruvor handlar ytterst om hur människan ska förhålla sig till de sista outforskade delarna av jorden. Det finns ännu inga bindande internationella regler för kommersiell utvinning på internationellt vatten, och ingen vet exakt hur stora resurserna är. Teaterns bild av den unge dykaren som slukas av en kaskelot kan tjäna som en påminnelse om att havet inte låter sig kontrolleras utan vidare. Innan vi vet vad som finns i djupet – och vad som går förlorat – varnar både forskare och miljörörelser för att påbörja en ny gruvboom på världens havsbotten.