Under de senaste femton åren har Dagens Nyheters filmrecensenter delat ut tidningens lägsta betyg till femton filmer. Det handlar om allt från mytologiska actiondraman och rymdepos till svenska kändisfilmer. Sammanställningen visar en skoningslös sida av filmkritiken, men också hur trender som 3D-vågen, rebootfebern och jakten på nya komediserier ibland spårar ur rejält.
Först ut var ”Immortals 3D”. I november 2011 skrev Mårten Blomkvist: ”Mickey Rourke mosar testiklar och ungsbakar jungfrur i ett försök att få tag i en magisk pilbåge.” Filmen var en av många 3D-satsningar som följde i spåren av ”Avatar”, men den övertygade inte.
Året därpå kom ”Big Miracle”, ett drama om en räddningsinsats för valar. Mårten Blomkvist var brutal: ”Sämsta manliga stjärna, sämsta kvinnliga stjärna, mest motbjudande barnskådespelare – ’Big Miracle’ har allt.” Samma vinter fick ”Sean Banan – inuti Seanfrika” ett rivigt omdöme av Fredrik Strage. Han beskrev hur Sean Banan kutar runt bland elefanter och getter, kliar sig på pungen i stringbadbyxor och visar sina håriga skinkor – medan Kikki Danielsson joddlar och äter falukorv.
2013 var det dags för ”Grown ups 2”, uppföljaren till Adam Sandlers komedi. Jane Magnusson skrev att den första filmen var den sämsta hon någonsin sett, men att uppföljaren var ”något mycket värre”. Sandlers varumärke med vänskapskomedier fick sig en rejäl törn.
2014 bjöd på två bottennapp. ”The Legend of Hercules” fick Mårten Blomkvist att konstatera att ”allt som går att datoranimera är datoranimerat”. Filmen var ännu ett försök att tjäna pengar på antika myter, men saknade en berättelse att engagera sig i. Kerstin Gezelius recenserade samma år ”Jack Ryan – Shadow Recruit” och undrade varför kameran fastnade på en ”tråkig kille” i stället för huvudrollen. Rebooten av Tom Clancys spionserie lyckades inte ens presentera sin egen hjälte.
2016 blev ett tungt år. Mårten Blomkvist avfärdade ”Under pyramiden” med en jämförelse med Askungens goda fé som svävat in och sagt bibbidi-bobbidi-boo. Om ”Jupiter Ascending” skrev han bara: ”Nej. Nejnejnejnej. Åh, Gud, nej.” Syskonen Wachowskis rymdäventyr med Mila Kunis och Channing Tatum blev en dyr och rörig historia som varken fungerade som action eller fantasy. Senare samma år fick ”Morran och Tobias – som en skänk från ovan” ett förintande omdöme av Hynek Pallas, som skrev att ”filmen” hör hemma i ett förhörsrum på Guantánamo. Helena Lindblad recenserade ”Mastermind” med Zach Galifianakis och Owen Wilson. Komedin, som var inspirerad av en verklig värdetransportkupp, beskrevs som ”bottenlöst idiotisk” – och iscensättningen sades svida värre än fängelsestraffet.
2020 års lista innehåller två uppmärksammade fiaskon. ”Cats”, Tom Hoopers filmatisering av Andrew Lloyd Webbers musikal, fick noll i betyg av Helena Lindblad. ”Varenda taskighet som skrivits om ’Cats’ är sann”, skrev hon. ”Funhouse” med Valter Skarsgård var en svenskproducerad skräckfilm som ville kritisera dokusåpor och sociala medier. Jacob Lundström tyckte inte att den ens blev upprörande dålig – den var ”mördande tråkig”.
2024 fick Bill Skarsgård samma öde som sin bror Valter. ”Boy kills world”, en engelskspråkig actionfilm, beskrevs av Sebastian Lindvall som ”rörig, skrikig, korkad och rakt av infantil”. Skarsgård, känd från bland annat ”It”, kunde inte rädda en film som desperat försökte vara både brutal och cool.
2025 var det dags för ”The Naked Gun”, ett misslyckat försök att blåsa nytt liv i 1980-talssuccén ”Den nakna pistolen” med Leslie Nielsen. Kerstin Gezelius tyckte synd om filmen, vars bajshumor innehöll repliker som ”Hon har det slags rumpa som får en toalett att tigga om det bruna”.
Senast i raden är ”Digger”, Alejandro G. Iñárritus oljebaserade katastrofkomedi med Tom Cruise i en ”gubbig” roll. ”Birdman”-regissören har tidigare gjort sig känd för allvarliga dramer, men i ”Digger” hamnar den stjärntäta ensemblen i fritt fall, enligt Kerstin Gezelius.
Flera av filmerna blev dessutom kommersiella besvikelser, vilket knappast förvånade den som läst recensionerna. DN:s lägsta betyg har med åren blivit en form av kvalitetsstämpel för filmmisslyckanden – och med tanke på hur många nya möjligheter filmindustrin hittar att misslyckas på lär listan växa.
