Malin Ullgren: Har verkligen socialen med våldsporr i textform att göra?

Ett bibliotek i Strömstad har gjort en orosanmälan till socialtjänsten efter att ett barn i tioårsåldern lånat boken ”Haunting Adeline”. Ärendet har väckt nationell debatt om barns läsning, bibliotekens ansvar och när myndigheter ska kopplas in i enskilda familjers bokval.

Enligt uppgifter i Strömstads Tidning ska biblioteket ha reagerat på att boken tillhör genren dark romance, som ofta innehåller explicita skildringar av våld och sex. I sin anmälan till Justitieombudsmannen, JO, har biblioteket bland annat uttryckt oro för att barnet ”letade efter trauman som skulle kunna vara självupplevda”. Det rapporterar P4 Väst. Barnets pappa, som intervjuats av lokaltidningen, berättar att han kallades till möte med socialtjänsten, en upplevelse han beskriver som obehaglig. Han menar att biblioteket borde ha kontaktat honom direkt i stället för att göra en anmälan. Han har därför valt att anmäla kommunen.

Händelsen har väckt frågor om hur bibliotek och föräldrar ska kommunicera när barn lånar böcker med vuxet innehåll. En orosanmälan är en allvarlig åtgärd som normalt vidtas när det finns misstanke om att ett barn far illa. I detta fall handlar det om ett barn som lånat en bok – oavsett innehåll. Flera rättsexperter har pekat på att ett boklån i sig sällan kan vara grund för oro, och att verktyget riskerar att urholkas om det används i sammanhang där samtal med föräldrar vore mer naturligt.

”Haunting Adeline” är en av de mest omskrivna titlarna inom dark romance, en genre som vuxit kraftigt under senare år. Den har fått stor spridning via sociala medier, inte minst på plattformar där unga tipsar varandra om böcker. Förläggare och bokhandlare har noterat att genren lockar en bred publik – också yngre läsare som via digitala kanaler snabbt hittar till böcker som tidigare främst sålts i vuxenavdelningen. Detta har blivit en växande utmaning för bibliotek, som ska balansera tillgång till litteratur mot ansvaret för barns välbefinnande.

Att barn lockas av kontroversiell litteratur är dock inget nytt. Redan på 1980-talet debatterades det att mellanstadiebarn läste böcker med sexuella skildringar, exempelvis Sven Wernströms ”Trälarna” eller Virginia Andrews svit ”Blomblad för vinden”. Dessa böcker fanns på många skolbibliotek och väckte då frågor om vad som var lämpligt för unga läsare. Skillnaden i dag är att innehåll sprids snabbare och mer oreglerat via internet, och att en enda bok kan bli en riksnyhet.

Kulturskribenter har också kopplat fallet till den pågående läskrisen i Sverige. Allt fler unga läser allt mindre, och bibliotekens roll som främjare av läsning har aldrig varit viktigare. Om ett bibliotek gör en orosanmälan på grund av en bok ett barn själv valt, kan det skicka signaler som gör att både barn och föräldrar drar sig för att använda bibliotekets tjänster. Det vore kontraproduktivt i en tid då målet är att öka läsandet, menar bland andra skolbibliotekarier och litteraturforskare.

Fallet väcker också frågor om socialtjänstens framtida arbetsbörda. Orosanmälningar har ökat kraftigt i Sverige under senare år, och många av dem visar sig vid utredning sakna grund. Kritiker menar att detta sliter på systemet och att resurserna borde riktas mot familjer där det faktiskt finns tecken på vanvård. Att en anmälan nu görs med anledning av ett boklån riskerar att ytterligare belasta en redan ansträngd verksamhet.

JO har inlett en granskning av ärendet i Strömstad. Den typen av prövning är ovanlig när det gäller bibliotek, men kan bli vägledande för hur liknande situationer ska hanteras i framtiden. Frågan som JO sannolikt kommer att ställa är om biblioteket hade fog för sin bedömning, eller om man borde ha avvaktat och i stället tagit kontakt med vårdnadshavarna. I förlängningen handlar det om var gränsen går mellan att skydda barn och att värna deras rätt till information och kultur.

Flera röster har i debatten efterlyst en mer nyanserad syn på barns läsning. Att unga söker sig till mörka berättelser är ofta ett sätt att bearbeta existentiella frågor, inte ett tecken på att de far illa. Vuxna som arbetar med barn – oavsett om de är bibliotekarier, lärare eller föräldrar – kan behöva verktyg för att prata om det barnen läser, snarare än att omedelbart misstänkliggöra dem.

Samtidigt understryker ansvariga bibliotek att man agerat i god tro och att barnets bästa varit ledstjärnan. En värld där vuxna inte vågar reagera när de är oroliga vore inte heller önskvärd. Det avgörande är hur oron uttrycks – och om samtalet med familjen hinns med innan myndighetsapparaten sätts igång. Detta fall lär bli ett av de mer uppmärksammade testfallen för hur svenska bibliotek ska förhålla sig till den nya litteraturens gränsland.