Leif Zern: Vilken teater håller liv i antikens frågor och orakelsvar?

Antiken har utsetts till årets stora kulturella trend. Bevisen finns överallt. Christopher Nolan, en av vår tids mest inflytelserika regissörer, har gjort en storskalig filmatisering av Homeros epos ”The Odyssey” – en produktion som redan räknas som en av de mest efterlängtade på åratal. Samtidigt har årets Nobelpris i litteratur gått till Anne Carson, den kanadensiska poeten och klassiska filologen vars personliga omdiktningar av antika motiv gett henne en unik position i samtidslitteraturen.

Men i hyllningskören hamnar en avgörande del av antikarvet i skuggan: teatern. Ingen annan konstart har så djupa rötter i antiken, och ingen annan konstart har varit så omdebatterad genom historien.

Redan i antikens Grekland var skådespeleriet omstritt. Platon ville kasta ut skådespelarna ur sin idealstat och såg dem som ett hot mot både sanning och moral. Sofisten Gorgias försvarade dem och hävdade att scenkonsten har en legitim plats i mänskligt liv. Mitt emellan formulerade Aristoteles sin teori om katarsis – idén att tragedin genom skräck och medlidande renar åskådarens känslor. Den teorin blev en av västerlandets mest inflytelserika estetiska tankar och har ekat genom konst- och idéhistorien ända in i vår tid.

Frågorna stannade inte i Aten. Under 1700-talet återkom de med full kraft i den franske upplysningsfilosofen Denis Diderots skrifter. Diderot drev tesen att en skådespelare måste lägga band på sina egna känslor för att kunna gestalta en roll trovärdigt. Scenkänslan, menade han, blir aldrig äkta om den styrs av skådespelarens personliga reaktioner. Det är distansen, tekniken och medvetenheten som skapar illusionen.

Diderot hade ett av sina starkaste exempel i David Garrick, 1700-talets mest berömde Shakespeare-skådespelare. Garrick var känd för sin naturliga och uttrycksfulla spelstil, men också för sina raffinerade teatertekniska lösningar. Mest berömd är hans mekaniska peruk, som fick håret att resa sig på huvudet när han som Hamlet mötte sin faders vålnad. Enligt samtida vittnesmål svimmade flera åskådare av skräck. Det var teater som förenade antikens retoriska arv med upplysningens psykologiska nyfikenhet.

Mot den bakgrunden är dagens tystnad påfallande. Efter ett sekel av skolor och pedagoger som höll antikens frågor och orakelsvar vid liv, har teaterns samtal med antiken nästan försvunnit ur det offentliga rummet.

En möjlig förklaring ligger i det digitala landskapet. Strömningstjänster och sociala medier har förändrat villkoren för all kultur, men för scenkonsten har skiftet varit särskilt kännbart. Teatern kräver närvaro, tid och uppmärksamhet – egenskaper som blivit allt mer sällsynta i en kultur som bygger på omedelbar tillfredsställelse. Den digitala läsningens flyktighet har gjort att även antikens texter konkurrerar med ett oändligt brus av intryck.

Paradoxen är tydlig. Kulturevenemang med antika teman – från museiutställningar till stora filmproduktioner – lockar en bred publik, medan teatern som institution kämpar med vikande publiksiffror i flera länder. Fria teatergrupper och nationalscener sätter allt oftare upp grekiska tragedier, men dessa föreställningar får sällan den uppmärksamhet som den samtida populärkulturens antikvåg har fått.

Frågan är vad som går förlorat. Teaterns antika rötter handlar inte enbart om historisk kunskap, utan om grundläggande mänskliga frågor: Vad är äkta känsla? Vad är spel? Hur påverkas vi som åskådare? Det är frågor som Platon, Gorgias, Aristoteles, Diderot och Garrick på olika sätt försökte besvara. De har knappast blivit mindre aktuella i en tid där gränsen mellan känsla och performans allt oftare suddas ut – på sociala medier, i politiken och i underhållningsindustrin.

Än så länge har teatern en egendomligt undanskymd plats i årets antikhype. Det är anmärkningsvärt, inte minst eftersom filmens och litteraturens intresse för antiken i grunden vilar på en scenkonst med över två tusen år av kontinuitet. Frågan är om kulturvärlden återigen kan upptäcka teatern som den plats där antikens frågor fortfarande ställs på sin spets.