Isobel Hadley-Kamptz: Hånflinets tid i politiken är förbi

Donald Trump byggde en stor del av sin valkampanj på att håna och förolämpa Demokraternas ledande kandidater. Ändå gick de segrande ur valet, ofta med bred marginal. Nu väcks frågan om det innebär slutet för en politisk stil som bygger på personangrepp och gyttjebrottning.

Under hela valrörelsen använde Trump ett språk som få presidentkandidater före honom vågat använda. Han gav motståndare nedlåtande smeknamn som ”Sleepy Joe”, ”Crooked Hillary” och ”Pocahontas”, ifrågasatte deras hälsotillstånd och beskrev dem som korrupta eller galna. Det gav honom ständig uppmärksamhet och stärkte bilden av honom som en politisk rebell som inte följer etablissemangets regler.

Men när väljarna hade sagt sitt var det Trumps måltavlor som kunde jubla. De kandidater han valde att attackera klarade sig inte bara undan – de vann. I flera fall med bredare marginal än väntat. Resultatet utmanar idén att osakliga personangrepp lönar sig i politiken.

Negativ kampanjföring är inget nytt i USA. Redan i 1800-talets presidentval användes smutskastning. Thomas Jefferson beskrevs som en fara för nationen och John Adams anklagades för att drömma om monarki. Under 1900-talet utvecklades attackannonserna till en alltmer sofistikerad industri. Politiska konsulter bygger hela strategier på att definiera motståndaren som oduglig eller farlig, och miljarder dollar spenderas varje valcykel på reklam som syftar till att skapa ilska och rädsla.

Ett av de mest kända exemplen är den så kallade Willie Horton-annonsen från 1988, där George H.W. Bush använde en brottsling för att skrämma väljare från Michael Dukakis. Annonsen anses ha bidragit till att avgöra valet. I 2004 års presidentval drabbades John Kerry av den organiserade Swift Boat-kampanjen, som ifrågasatte hans insatser under Vietnamkriget. Båda fallen visar hur effektiva personangrepp kan vara – men också hur djupt de kan polarisera.

Forskningen är dock inte entydig. Personangrepp kan mobilisera en kandidats egna anhängare, men de kan också stöta bort väljare som uppfattar tonen som oprofessionell. När angreppen upplevs som orättvisa kan de till och med öka sympatin för offret. Det är sannolikt det som skett i årets val. En tillräckligt stor grupp väljare tröttnade på hånandet och valde det alternativ som uppfattades som värdigt och sakligt.

Medieutvecklingen har förstärkt effekten. Förr kunde en politiker kontrollera sitt budskap genom tv-annonser och pressmeddelanden. I dag sprids varje utspel omedelbart i sociala medier, ofta i klipp som framställer avsändaren i dålig dager. Väljarna får en mer ofiltrerad bild av kandidaterna än någonsin. Det ställer högre krav på självdisciplin, trovärdighet och förmåga att hantera offentlig granskning.

Samtidigt har det vuxit fram en motreaktion. Särskilt yngre väljare tenderar att värdera äkthet och tydlighet i sakfrågor högre än spektakulära utspel. I flera delstater har lokala politiker med en lugnare framtoning lyckats vinna över väljare som tröttnat på den nationella konfliktpolitiken. Det kan vara en av förklaringarna till årets resultat.

För Demokraterna kan valresultatet ses som en bekräftelse på att ett lugnare tonläge fungerar. Partiet har under lång tid varit splittrat mellan progressiva och mer mittenorienterade falanger. Att de kandidater som Trump hånade gick segrande ur valet kan skapa en tillfällig enighet, men det löser inte de interna konflikterna. Det finns fortfarande stora ideologiska skillnader att hantera.

Samtidigt tyder inget på att Trumps politiska stil förlorat sitt stöd bland hans kärnväljare. Tvärtom uppskattar många av dem att han säger obekväma saker och inte viker sig för politiskt korrekta normer. För dem är förolämpningarna inte ett tecken på svaghet, utan på styrka. De ser honom som någon som vågar säga det andra bara tänker.

Frågan inför kommande val är om denna väljargrupp räcker för att vinna nationella val. Årets resultat antyder att den inte gör det – åtminstone inte när motståndarna lyckas enas bakom ett tydligt alternativ. Men politiska strömningar kan ändras snabbt. Det som fungerar i ett val kan vara förbrukat i nästa.

Om det sker en bestående förändring återstår att se. Men årets val har åtminstone visat att politik som enbart bygger på hån och personangrepp inte är oemotståndlig. Väljarna kan ha fått nog. Och i så fall kan det i förlängningen tvinga fram en mer saklig politisk debatt – en utveckling som vore en seger för det demokratiska samtalet som helhet.