Ledare: Bostadspolitiken gynnar höginkomsttagare – och låser ute de fattiga ännu mer

Svensk bostadspolitik har återigen hamnat i hetluften. I en ny ledare riktar Dagens Nyheter skarp kritik mot de nuvarande reglerna och konstaterar att systemet gynnar höginkomsttagare – samtidigt som det stänger ute de fattigare hushållen allt mer. Budskapet är tydligt: det finns många saker att göra för att fler ska få möjlighet att flytta in i sitt första egna boende. Frågan är om det politiska modet räcker till.

Kärnan i kritiken handlar om ränteavdraget. Den skattelättnad som bostadsägare får på sina räntekostnader har länge varit en hörnsten i svensk bostadspolitik. Men stödet är dåligt riktat. Det är den som har stora lån och hög inkomst som får de största avdragen, medan hushåll med små marginaler får förhållandevis lite tillbaka. Forskare och ekonomer har pekat på detta i åratal, utan att det lett till någon förändring.

Samma mönster syns i kapitalvinstbeskattningen. Den som redan äger en bostad kan skjuta upp skatten på vinsten och rulla över den i nästa köp. För den som står utanför marknaden innebär systemet att inträdesbarriärerna blir allt högre. Priserna har länge stigit snabbare än inkomsterna, särskilt i storstadsregionerna. I Stockholm, Göteborg och Malmö har bostadsbristen varit akut under lång tid, och nyproduktionen har i hög grad riktats mot det övre prissegmentet.

För unga vuxna och hushåll med svagare ekonomi har utvecklingen fått konkreta konsekvenser. Den där klassiska flyttpizzan – att flytta in i första egna boendet och fira med en pizzakartong på golvet – är för många inte längre en självklarhet. Allt fler tvingas förlita sig på föräldrars hjälp med kontantinsatsen, bo kvar hemma länge eller hyra i andra hand. Boendet formas därmed i allt högre utsträckning av föräldrarnas ekonomiska situation snarare än av den egna inkomsten.

Det höga ränteläget har gjort situationen värre. Även om Riksbanken har inlett en serie sänkningar av styrräntan, vilket lättat på trycket något, är bostadsmarknaden fortsatt dämpad. Finansinspektionen har samtidigt varnat för att hushållens skuldsättning är hög och att en växande andel av de nya låntagarna är äldre. Enligt analytiker är det ett tecken på att unga skjuts framför sig i bostadskarriären.

Byggbranschen står inför egna utmaningar. Trots ett högt bostadsbyggande under senare år, inte minst från aktörer som Skanska, JM och Riksbyggen, har utbudet av bostäder med rimliga hyror inte ökat i takt med behoven. Höga byggkostnader, stigande markpriser och ett regelverk som gynnar dyrare projekt bidrar till att nyproduktionen ofta hamnar i ett prisläge som vanliga hushåll inte kan nå.

Flera reformförslag har lyfts fram i debatten. En återkommande idé är att se över ränteavdraget successivt, för att minska stödets snedfördelning. Andra förespråkar ett mer progressivt fastighetsskattesystem och riktade stöd till kommuner och byggherrar för att stimulera byggandet av billigare bostäder. Ekonomer har också föreslagit att uppskovsbeloppen begränsas, vilket skulle minska incitamenten för hushåll att belåna sig högt och öka rörligheten på marknaden.

Reformer är dock politiskt känsliga. Bostadsägare utgör en stor väljargrupp, och förslag som uppfattas som försämringar av villkoren för befintliga ägare möter ofta hårt motstånd. Regeringen har hittills valt att gå försiktigt fram. Frågan är om försiktiga steg räcker när problemen är så pass djupa.

DN:s ledare understryker dessutom en bredare konsekvens: en bostadsmarknad som stänger ute stora delar av befolkningen påverkar hela samhällsekonomin. Människor som inte kan flytta till de regioner där jobben finns innebär ett hinder för arbetsmarknadens funktionssätt. Företag i tillväxtregioner vittnar om svårigheter att rekrytera personal på grund av bostadsbristen. Det handlar alltså inte bara om enskilda hushålls boende – utan om tillväxt, välfärd och sammanhållning.

Behovet av en fungerande bostadsmarknad är brådskande. Med ett valår i antågande finns utrymme för partierna att profilera sig i frågan – och för väljarna att kräva besked om hur politikerna tänker lösa en av de mest centrala välfärdsfrågorna för en hel generation unga vuxna.