De tre frågor som borde ha dominerat valrörelsen handlar om äldreomsorgens framtid. Varifrån ska pengarna komma? Hur ska personalen räcka till? Och vilken kvalitet ska det offentliga kunna garantera? Ändå har frågorna hamnat i skuggan av andra politiska strider.
Sverige står inför en demografisk förändring som få sektorer är beredda på. Andelen personer över 80 år väntas öka kraftigt under de kommande decennierna. Samtidigt blir gruppen i arbetsför ålder relativt sett mindre. Det innebär att färre ska försörja fler, och att konkurrensen om arbetskraft blir allt hårdare. Redan i dag rapporterar Kommunal om stora svårigheter att rekrytera undersköterskor och vårdbiträden. Många lämnar yrket efter bara några år – ofta på grund av hög arbetsbelastning, låg lön och bristande möjligheter till utveckling.
Enligt Socialstyrelsens öppna jämförelser varierar kvaliteten i äldreomsorgen stort mellan kommunerna. Personalomsättningen är hög, och många äldre får inte den tid de behöver. Samtidigt visar statistik från Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) att kommunernas kostnader för äldreomsorg ökat långsammare än behoven. Flera ekonomer har varnat för att kommunsektorn inom några år kan stå inför underskott på tiotals miljarder kronor om inget görs.
Frågan om finansiering är därför central. Ska äldreomsorgen betalas via höjda kommunalskatter, ökade statsbidrag eller genom omprioriteringar inom välfärden? Under valrörelsen har förslagen varit många men sällan konkreta. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har talat om att värna den offentligt finansierade välfärden, medan Moderaterna och Liberalerna har lyft fram valfrihet och privata utförare som en väg framåt. Kristdemokraterna har å sin sida drivit krav på riktade statsbidrag till äldreomsorgen.
Den borgerliga sidan har traditionellt betonat att konkurrens och mångfald bland utförare kan höja kvaliteten och pressa kostnaderna. De rödgröna partierna har i stället velat begränsa vinstuttagen i välfärden och stärka den offentliga regin. Den skiljelinjen är knappast ny, men den har fått förnyad aktualitet i takt med att allt fler privata företag tagit sig in på marknaden. I dag drivs ungefär en fjärdedel av den svenska äldreomsorgen av privata aktörer, där börsnoterade Attendo och Vardaga – som ingår i Ambeakoncernen – hör till de största. För dessa bolag har kommunernas upphandlingar blivit en viktig marknad, men branschen är också känslig för politiska beslut om till exempel vinstbegränsningar eller upphandlingsregler.
Men kvalitetsfrågan handlar inte enbart om vem som driver verksamheten. Den handlar också om vilken kompetens som finns på golvet. Bemanningsenheter i kommunerna kämpar för att fylla sina scheman. Förslaget om en skyddad yrkestitel för undersköterskor har diskuterats i flera år och är ännu inte fullt ut genomfört. Många inom branschen menar att staten måste ta ett tydligare ansvar för utbildning och vidareutbildning, inte minst för anställda som i dag saknar formell kompetens.
En annan dimension är teknikens roll. Flera kommuner satsar på digitala lösningar som trygghetskameror, sensorer och digitala lås. Det kan avlasta en pressad personalstyrka, men väcker också frågor om integritet och etik. Hittills har utvecklingen gått långsamt, och det finns en risk att teknik används som ett billigt sätt att kompensera för personalbrist snarare än att faktiskt höja kvaliteten.
Samtidigt visar mätningar från SOM-institutet att äldreomsorgen är ett av de områden där förtroendegapet mellan förväntningar och verklighet är som störst bland väljarna. Det borde göra frågan till en självklar valfråga. Ändå har den debatterats förvånansvärt lite.
En anledning kan vara att frågan är komplex. Det finns inga enkla lösningar, och varje förslag kräver avvägningar mellan skatt, personal och kvalitet. Men det är just därför den borde ha diskuterats. Väljarna förtjänar att få veta hur partierna vill prioritera när resurserna inte räcker till. Ska man höja skatten, minska antalet platser eller satsa mer på förebyggande arbete? Och hur ska yrket göras attraktivt för unga människor?
Utan tydliga svar riskerar äldreomsorgen att förbli en verksamhet som lovar mycket men levererar för lite. De kommande åren blir avgörande. Om inte politikerna tar tag i finansiering, personal och kvalitet i tid, riskerar Sverige att få en äldreomsorg som varken klarar behoven eller möter förväntningarna hos dem som är beroende av den.
