Susanne Nyström: Det är inte talmannen som agerar ”anmärkningsvärt”

Anklagelser haglar i den pågående regeringsbildningsprocessen. Magdalena Andersson (S) och Amanda Lind (MP) riktar nu skarp kritik mot talman Andreas Norlén, sedan han beslutat att låta Elisabeth Thand Ringqvist (C) prövas som statsministerkandidat på tisdag. I en intervju med TV4 den 29 oktober beskrivs beslutet som ”anmärkningsvärt”.

Statsminister Ulf Kristersson (M) ser saken ur ett helt annat perspektiv. Enligt honom är det i stället Magdalena Andersson som bär ansvaret för att processen har kört fast. Liberalernas Simona Mohamsson går ett steg längre och skriver på X att S-ledaren är så rädd för riksdagen att hon nu tvingar Centern att ställas i en statsministeromröstning. Inom Centerpartiet beskrivs läget i sin tur som bisarrt.

Den ömsesidiga skuldbeläggningen riskerar dock att skymma det egentliga problemet. Det är inte talmannen som agerar mest anmärkningsvärt i den här processen. Tvärtom tycks Norlén vara den som försöker hålla ihop ett splittrat parlament. Frågan är om partierna själva är beredda att ta ansvar för den sits de har hamnat i.

Bakgrunden till beslutet är att varken Ulf Kristersson eller Magdalena Andersson har velat ta på sig sonderingsuppdraget, uppger Expressen. Sannolikt beror det på att båda räknar med att misslyckas i det nuvarande läget. Därmed hamnade uppgiften hos Thand Ringqvist, trots att hennes möjligheter att samla en majoritet framstår som små. Skulle hon inte bli vald, vilket knappast torde komma att ske, går sonderingsansvaret vidare till Kristersson. Hans tilltänkta regeringsunderlag samlar färre än 175 mandat, vilket innebär att en eventuell omröstning sannolikt skulle förloras.

Det stora grundproblemet är att ingen av de traditionella politiska konstellationerna längre har en majoritet av väljarna bakom sig. De rödgröna partierna – Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet – samlar knappt 43 procent. De borgerliga partierna Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Centern stannar på drygt 38 procent. Inte heller Tidölaget, som förknippas med den nuvarande regeringen, förmår skrapa ihop hälften av väljarnas stöd.

Siffrorna visar att de block som under lång tid format svensk politik inte längre är i närheten av att kunna bilda regering på egen hand. Det öppnar för oheliga allianser åt både höger och vänster, men hittills har partierna avvaktat. Norlén har själv motiverat torsdagens beslut med att flera partier signalerat att det kommer att krävas några misslyckade statsministeromröstningar innan det börjar röra sig.

För Magdalena Andersson borde slutsatsen vara tydlig. I stället för att kritisera talmannen bör hon fokusera på hur hon ska samla de partier som ser henne som statsministerkandidat. Det är där nyckeln till en ny regering ligger, inte i att peka finger åt Norlén. Samma sak gäller för Kristersson och övriga partiledare: den parlamentariska situationen kräver kompromisser, men hittills har ingen visat någon större vilja att röra sig från sin utgångspunkt.

Vad som händer härnäst är svårt att sia om. I dagsläget går det inte att utesluta att Sverige kan vara på väg mot ett extra val. En sådan utveckling skulle knappast göra parlamentet mer lättstyrt, men den skulle tvinga partierna att tydligare tala om vad de faktiskt vill uppnå.

Fram till dess vore det klädsamt om de inblandade höll sig för goda för att attackera talmannen. Andreas Norlén är inte den som står i vägen för en ny regering. Problemet sitter i den splittrade partipolitiken och i oförmågan att hitta en gemensam väg framåt. Den verkliga utmaningen för Sverige är inte formerna för omröstningen, utan avsaknaden av en tydlig värdegemenskap i riksdagen med en majoritet bakom sig.

Allt annat är i grunden bara ett sätt att slippa ta ställning till det svåra: att något av de traditionella blocken måste tänka om. Annars väntar en lång och utdragen process med fler misslyckade försök, ökad politisk osäkerhet och fortsatt lågt förtroende för statsrådsberedningens förmåga att leverera en fungerande regering.