Susanne Nyström: Så får vi samhällsbärarna att sprida sig över landet

Kommuner i Norrbotten har länge haft svårt att rekrytera personal till välfärden. Bristen är särskilt märkbar i glesbefolkade delar av länet, där avstånden är stora och konkurrensen om arbetskraften hård. För att locka kvalificerade sökande har flera kommuner börjat pröva nya metoder – allt från kontanta bonusar till bostadsförmåner och samarbeten med gruvindustrin.

Senast ut är Pajala, en av landets glesast befolkade kommuner. Kommunen beslutade att nyanställda socialsekreterare som stannar i minst två år skulle få 100 000 kronor i bonus. Vid tidigare rekryteringsförsök var intresset obefintligt. Den här gången sökte fyra behöriga personer tjänsterna. Men beslutet har dragits tillbaka sedan det visade sig att det fattats av fel instans och att en jävsituation uppstått. Enligt uppgifter kan processen dock göras om.

För Pajala skulle en ny rekrytering med bonus vara ett sätt att minska kostnaderna för inhyrda konsulter, som i dag används för att täcka personalbristen. Fallet belyser också en bredare utmaning: hur offentlig sektor ska kunna konkurrera om kompetens i regioner med liten befolkning och stor efterfrågan på arbetskraft. Det handlar inte bara om att fylla tjänster, utan om att skapa långsiktigt hållbara verksamheter.

Liknande problem finns i grannkommunen Gällivare. Enligt kommunens skolchef har Gällivare landets lägsta andel behöriga lärare i både förskola och grundskola. För att locka nyanställda har kommunen börjat erbjuda ett halvårs gratis boende eller ett flyttbidrag. På relativt kort tid har flera lärare valt att tacka ja. Det visar att mindre konventionella åtgärder kan ge resultat, även inom ett pressat yrkesområde.

Det som gör situationen i Norrbotten unik är gruvnäringens närvaro. Malmfälten, den järnmalmsrika region som omfattar bland annat Kiruna och Gällivare, är en av Sveriges viktigaste industriregioner. Gruvbolagen erbjuder höga löner och goda förmåner, vilket gör det svårt för kommunerna att konkurrera om arbetskraft. Samtidigt är gruvindustrin beroende av att orterna i regionen fungerar. Utan fungerande skola och omsorg blir det svårare att locka både anställda och deras familjer.

Därför har flera arbetsgivare inom Malmfälten valt att gå in i rekryteringsarbetet på ett ovanligt sätt. Lärare som lämnat skolan för arbete i gruvan har erbjudits tjänstledigt om de återvänder till läraryrket, med bibehållna förmåner som friskvård och tandvård. I vissa fall kan det även bli aktuellt med ekonomisk kompensation. Motivet är rent krasst att en attraktiv ort gynnar alla arbetsgivare, inte bara de offentliga verksamheterna.

Trots dessa initiativ menar skolchefen i Gällivare att det krävs mer och att staten måste ta ett större ansvar. Han pekar på möjligheten att införa ett flyttbidrag för arbetslösa i södra Sverige och att se över avskrivning av studielån för den som tar ett jobb i norr. Förslagen är inte nya, men i en tid av stor arbetskraftsbrist inom välfärden kan de bli aktuella igen.

Frågan handlar i grunden om välfärdens kvalitet. Det räcker inte att det finns lokaler och resurser – det måste också finnas utbildad personal. Och behovet är inte begränsat till några enskilda kommuner. Det gäller hela landet. Norrbottens kommuner har visat att de är beredda att tänka i nya banor. Nu återstår frågan om staten är beredd att bidra med de verktyg som krävs.