Ledare: Var håller egentligen Magdalena Andersson hus?

Drygt femtio dagar har passerat sedan valet, två statsministeromröstningar har hållits – och Sverige står fortfarande utan en fungerande regering. Frågan om vem som bär ansvaret för det låsta läget har blivit allt mer central i den politiska debatten, och blickarna riktas nu allt oftare mot Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson.

Opinionsmätningar visar att stödet för både Socialdemokraterna och Andersson personligen sjunkit under de senaste veckorna. Detta samtidigt som en eventuell Tidöregering, enligt samma mätningar, skulle kunna marschera tillbaka till Rosenbad om ett extra val skulle bli aktuellt.

Den parlamentariska situationen är minst sagt komplicerad. Centerpartiet har markerat att man vill se en mittenregering och vägrar samarbeta med Vänsterpartiet, medan Liberalerna och Kristdemokraterna motsätter sig en socialdemokratisk statsminister. Miljöpartiet har å sin sida uteslutit samarbete med KD. Både S och M gör anspråk på statsministerposten i varje tänkbar konstellation.

Det som framstår som mest anmärkningsvärt är inte att partierna har svårt att enas – det är snarare väntat i ett så här fragmenterat parlamentariskt landskap – utan att processen knappt kommit igång. Förhandlingsarbete av det slag som krävs för att bilda regering brukar innebära intensiva samtal, där partiledare förhandlar in i natten och ibland lämnar bordet i frustration. Så har inte skett denna gång.

Kritiken mot Magdalena Andersson har växt sig allt starkare. Hon gick in i valrörelsen som uttalad statsministerkandidat, utropade sig efter valet som segrare, men har därefter inte velat ta sig an ett sonderingsuppdrag. Socialdemokraterna har i stället gjort det till ett huvudkrav att Moderaternas ledare Ulf Kristersson ska ges ansvaret att sondera förutsättningarna för en ny regering.

Vänsterpartiets förhållningssätt har inte underlättat situationen. Nooshi Dadgostar har krävt att Centerpartiet först ska acceptera att V får en ministerpost innan partiet går med på att diskutera sakpolitik. Detta har i praktiken försvårat möjligheten att förhandla fram ett regeringsprogram.

Alternativet hade varit att Andersson bjudit in Centern och Miljöpartiet till samtal och tillsammans med dem tagit fram ett program – och på så sätt visat väljarna vad Vänsterpartiet säger nej till. I stället har S valt en avvaktande hållning.

Anders Ygeman, S talesperson i regeringsbildningsfrågor, hävdade nyligen i SVT:s Agenda att samtal förs på flera nivåer och i olika konstellationer. Enligt honom indikerar tystnaden kring samtalen att de präglas av förtroende. Huruvida detta stämmer återstår att se, men tiden börjar onekligen bli knapp.

Om ytterligare två statsministeromröstningar misslyckas väntar ett extra val. För vänstersidan vore detta ett allvarligt bakslag. Sverige beskrivs idag som ett högerlutande land, och de rödgröna partierna har i val efter val stannat på omkring 43 procent. Det är ett kvartssekel sedan de samlade en majoritet av väljarna.

Socialdemokraternas styrka har historiskt legat i förmågan att framstå som regeringsdugliga och att bygga allianser även över blockgränserna. Den positionen riskerar nu att urholkas.

Vänsterpartiets hårda hållning ställer krav på S-ledaren att växa i rollen och ta ett tydligare ansvar i regeringsbildningsprocessen, snarare än att invänta andras initiativ. Frågan är om hon är beredd att göra det innan tiden runnit ut.