Annika Ström Melin: Små stick mot USA väcker jubel på biograferna i Paris

Den franska storfilmen om Charles de Gaulle har blivit en av årets stora biosuccéer i Frankrike. Den tvådelade produktionen, som sammanlagt är nästan sex timmar lång, skildrar generalens kamp mot Nazityskland under andra världskriget – från den ensamma motståndsappellen sommaren 1940 till befrielsen av Paris. När den avslutande delen visades på en fullsatt biograf i Paris möttes eftertexterna av stormande applåder.

Filmen bygger på den brittiske historikern Julian Jacksons hyllade biografi och har manus av den franske diplomaten Antonin Baudry. Den egensinnige generalen framställs som ensam om att mana till kamp mot ockupationsmakten, samtidigt som han misstrodde både USA och Storbritannien. Vichyregimen, som samarbetade med nazisterna, dömde honom till döden sommaren 1940.

Framgången säger något om dagens Frankrike, konstaterar Dagens Nyheters ledarredaktion i en analys. Ett splittrat och skuldtyngt land behöver något att vara stolt över – och få saker passar bättre än en modig, tjurskallig fransk general som aldrig gav upp kampen för republikens självständighet. Filmen visar också att den franska filmindustrin fortfarande kan nå breda massor med storslagna historiska dramer, en genre som länge ansetts vara alltför kostsam och riskfylld.

Filmens porträtt av de allierade har väckt debatt. USA:s president Roosevelt framställs som en kallhamrad maktspelare och USA:s planer på militärstyre i Frankrike efter kriget överdrivs. Flera pikar mot amerikanerna väcker jubel hos den parisiska publiken, men kritiker påminner om de tiotusentals unga amerikanska soldater som stupade för att befria Frankrike från Hitlers trupper. En fransk självbild som nedtonar de allierades insatser riskerar att bli påfrestande uppblåst, skriver DN.

Ännu mer uppmärksammad är filmens skildring av Jean Monnet, mannen som lade grunden till dagens EU-samarbete. I filmen dyker han upp i några korta scener som en viljelös och ganska fjantig person – långt ifrån den målinriktade och handlingskraftige man som historiker beskriver. Monnet samarbetade med de Gaulle efter den tyska invasionen 1940 och spelade senare en viktig roll när den provisoriska regeringen upprättades i krigets slutskede. Det råder inget tvivel om att han avskydde nazisterna och deras franska medlöpare.

De Gaulle och Monnet stod dock på olika sidor i synen på Europas framtid. De Gaulle drömde om ett starkt Europa byggt på suveräna nationalstater med vetorätt i alla frågor och kallade Monnets överstatliga institutioner för ”byråkraternas välde i Bryssel”. Som president accepterade han ändå det franska medlemskapet i EEC, eftersom han ansåg att det låg i Frankrikes intresse – en pragmatism som präglade hans ledarskap.

Monnet har aldrig slutat vara kontroversiell i sitt hemland. När han på ålderns höst ville skänka sin dokumentsamling till en fransk institution var ingen intresserad, och samlingen hamnade i Schweiz. Först i slutet av 1980-talet flyttades hans kvarlevor till Panthéon i Paris, som en postum upphöjelse till Frankrikes hjältar. Än i dag anklagas han med jämna mellanrum för att ha agerat som en amerikansk nickedocka.

Debatten är högaktuell inför nästa års presidentval. Både Marine Le Pen på extremhögern och Jean-Luc Mélenchon på extremvänstern vill montera ned stora delar av Monnets metod för europeiskt samarbete. De vill återinföra medlemsländernas vetorätt inom så många områden som möjligt, begränsa EU-kommissionens makt och förvandla EU-domstolen till en harmlös remissinstans. Om detta blir verklighet kan det bli både stökigt och farligt i Europa, varnar DN:s ledarredaktion. En fransk regering som förlamar EU:s beslutsfattande skulle få konsekvenser för hela unionen, från handels- och migrationspolitik till säkerhetssamarbete.

Ironin i Marine Le Pens de Gaulle-narrativ är påtaglig. Hennes parti grundades av människor som hyllade Vichyregimen – samma regim som dömde de Gaulle till döden. Ändå hävdar hon i dag att hon vill vara de Gaulles efterföljare. Den franske motståndsledaren slapp uppleva vilka som omfamnar honom i efterhand. Fenomenet är inte unikt för Frankrike: högerpopulistiska partier runt om i Europa försöker allt oftare ta nationella motståndssymboler i anspråk.

Filmen är värd applåderna, menar DN, men de extrema nationalisternas självförhärligande världsbild behöver mothugg snarare än uppmuntran. De Gaulle var en ideologiskt ståndaktig men pragmatisk ledare – en nyans som riskerar att gå förlorad när historien skrivs om för politiska syften.