Lisa Magnusson: Han är en total idiot – som kan lära oss ett och annat om förälskelse

Karolina Ramqvists Augustprisnominerade roman Nattsäsong har väckt uppmärksamhet långt utanför den vanliga bokdebatten. Romanen utspelar sig i en vag framtid där Rysslands krig kryper allt närmare, men dess egentliga ämne är kärleken – och vad som händer när även känslolivet ska underkastas samma rationalitet som arbetslivet.

I centrum står en namnlös, firad medelålders skådespelerska i ett dött men bekvämt äktenskap. När en ung konsult hyrs in för att göra teatern mer tillgänglig och lönsam inleder hon ett förhållande med honom. Konsulten beskrivs som en representant för optimeringssamhället: hans blick är tom, hans personlighet grund, och hans språk fullt av corporate-floskler. Ändå faller hon handlöst.

Det är en skildring som väckt debatt, inte minst för sitt sätt att skriva fram förälskelsen som en kraft som trotsar alla rationella överväganden. Ramqvist har tidigare gett ut romaner som Allt jag inte minns och Den vita staden, men i Nattsäsong tycks hon ha funnit ett ämne som ligger särskilt nära vår tids oro.

Boken knyter an till en bredare idédebatt om mätbarhet och effektivitet. Filosofen Jonna Bornemark, verksam vid Södertörns högskola, har i idéboken Det omätbaras renässans beskrivit hur samhället kommit att värdera enbart det som kan omvandlas till siffror och tabeller. Hon härleder utvecklingen till en förvanskning av arvet efter René Descartes. Rationalismens fader såg inte kunskap om materien som det enda viktiga – utan passioner, menade han, finns inget som driver oss. Den insikten, skriver Bornemark, har vår tid förlorat.

Ramqvists roman kan läsas som en skönlitterär illustration av den tesen. Där Bornemark analyserar optimeringsmentalitetens framväxt i institutioner och arbetsliv, visar Ramqvist hur samma logik har ätit sig in i den privata sfären. Allt ska ständigt förbättras, utvecklas och göras mer effektivt – även relationer.

Optimeringstänkandet märks inte minst i dejtingkulturen. Rastlösheten är påtaglig: allt som skaver uppfattas som ett tecken på att något är fel, förslagsvis hos den andra. Tanken att det kan finnas någon bättre runt hörnet gör det svårt att binda sig. Samtidigt är födelsetalen i Sverige och stora delar av västvärlden alarmerande låga, och debatten om varför allt färre skaffar barn har intensifierats.

Ett av romanens mest uppmärksammade ögonblick är när konsulten efter ett första möte i teaterbaren skriver ”Tack för bra möte” i sitt corporate-lingo. Senare, när skådespelerskan ligger under honom på golvet och gnyr av åtrå, frågar han neutralt: ”Går det bra” – utan frågetecken. Scenen är både absurd och rolig, och den fångar hur känslolivet kolliderar med ett språk som formats för effektivitet snarare än närhet.

Huvudpersonens syn på konsulten är nykter, men samtidigt rusigt romantiserande. Hon vet att han har en grund personlighet och talar i floskler, men hon väljer att se honom som någon med oanade djup. Det är förstås en illusion, men det är inte poängen. Poängen är att förälskelsen i sig är en radikal handling i en tid då allt irrationellt har rationaliserats bort.

Augustpriset är Sveriges mest prestigefyllda litterära pris, och en nominering brukar innebära ett betydande uppsving för både uppmärksamhet och försäljning. För Ramqvist lär nomineringen också stärka hennes ställning som en av de svenska författare som tydligast förmår fånga samtidens existentiella frågor i berättande form.

Nattsäsong är ingen uppgörelse med enskilda människor. Den är snarare en skarp iakttagelse av vad som händer när samhällets effektivitetsideal flyttas in i människors innersta liv. I en värld där allt ska mätas, optimeras och förbättras återstår kanske bara en enda motståndshandling: att hänge sig åt något som inte går att räkna hem – hur dumt det än kan verka.