Susanne Nyström: En enda fråga återstår – varför?

Den senaste Pisarapporten gav nedslående besked för svensk skola. De svenska 15-åringarnas resultat är de lägsta som någonsin uppmätts i den internationella kunskapsmätningen. Runt var tredje elev når inte upp till en grundläggande nivå i läsning, och inom matematik är läget ungefär detsamma.

PISA, som genomförs av Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) vart tredje år, mäter kunskaperna hos 15-åringar i läsförståelse, matematik och naturvetenskap. Undersökningen omfattar ett 80-tal länder och är en av de mest inflytelserika internationella jämförelserna inom utbildningsområdet. Resultaten följs noga av beslutsfattare världen över och ligger ofta till grund för skolpolitiska reformer. Genom att jämföra resultaten över tid kan forskare och politiker följa trender i elevernas kunskapsutveckling.

Den senaste rapporten visar att nedgången inte är ett isolerat svenskt problem. Flera länder rapporterar liknande tendenser, och analyserna ger inget stöd för att en enskild faktor skulle ligga bakom utvecklingen. Skolverket, som nyligen bjöd in till fördjupade samtal om resultaten, har understrukit att det rör sig om flera samverkande orsaker. Pandemin har sannolikt bidragit, men nedgången inleddes redan före pandemin i flera länder.

I den svenska debatten har det ändå inte saknats snabba förklaringar. Skattesänkningar, vinstuttag i skolan och skärmanvändning har alla pekats ut som huvudorsaker till kunskapsraset. Forskare varnar dock för att ensidiga förklaringar riskerar att leda fel, särskilt när de sammanfaller med avsändarens egen politiska agenda. Debatten har i hög grad präglats av ideologiska positioner snarare än forskningsbaserade slutsatser.

Forskningen ger samtidigt stöd för att vissa faktorer spelar en avgörande roll. Lärarnas utbildning har exempelvis en bevisad betydelse på gruppnivå, liksom arbetsron i klassrummet. Men experter betonar att dessa faktorer samverkar med förhållanden utanför skolan, såsom elevernas socioekonomiska bakgrund och segregationen i samhället. Att peka ut en enda faktor som boven i dramat blir därför missvisande.

Sverige har en lång historia av skolpolitiska strider. Efter den uppmärksammade resultatförsämringen i PISA 2012, den så kallade PISA-chocken, genomfördes flera reformer för att stärka kunskapsresultaten. Under senare delen av 2010-talet sågs också vissa förbättringar, men den senaste mätningen visar att resultaten återigen har fallit till rekordlåga nivåer. Skolfrågan har varit en återkommande valfråga och lär fortsätta att engagera politiker, lärare och föräldrar.

Lärarbristen är ytterligare en faktor som tynger den svenska skolan. Enligt Skolverket saknas behöriga lärare inom flera ämnen, och många skolor tvingas anlita obehörig personal. Forskning visar att lärarkompetensen har stor betydelse för elevernas resultat och att skillnaderna mellan skolor delvis kan förklaras av andelen behöriga lärare. Samtidigt har antalet sökande till lärarutbildningarna minskat, vilket riskerar att förvärra situationen ytterligare.

Digitaliseringen av skolan har också varit föremål för intensiv debatt. Under pandemin blev digitala verktyg en nödvändighet i undervisningen, men efter pandemin har flera länder sett över sina digitala strategier. I Sverige har diskussionen handlat om hur mycket skärmtid som är lämplig i undervisningen och vilka effekter den har på elevernas läs- och skrivförmåga. Flera studier pekar på att omfattande skärmanvändning kan ha negativa effekter, men forskningen är ännu inte entydig.

Samtidigt har klyftorna mellan skolor ökat i Sverige. Segregationen i boendet avspeglas i skolans sammansättning, och elever med svag socioekonomisk bakgrund presterar i genomsnitt sämre. Det innebär att skolpolitiken inte bara handlar om undervisning utan också om samhällsutveckling i stort. I flera andra länder har de sjunkande resultaten lett till politiska åtgärder, allt från satsningar på läskunnighet till begränsningar av skärmanvändningen i klassrummen.

När den nya mandatperiodens skolpolitik nu ska formas står politikerna inför en komplex uppgift. Flera bedömare menar att nyckeln ligger i att undvika ensidiga förklaringar och i stället utforma åtgärder utifrån forskning och beprövad erfarenhet. Om debatten fortsätter att präglas av käpphästar finns en påtaglig risk att nästa Pisarapport ger lika nedslående besked. Det gäller inte minst i Sverige, där skolfrågan under lång tid engagerat opinionen.