Lisa Magnusson: Alexandra Charles skakade liv i Stockholm – hon borde få medalj

#

Alexandra Charles: Från nattklubbsdrottning till kvinnohälsoikon

Om någon hade presenterat Alexandra Charles livshistoria som ett romanmanus, hade förläggare troligen avfärdat det som alltför osannolikt. En nattklubbsdrottning som värnat sitt oberoende och vars hela tillvaro kretsat kring att synas, blir långsamt blind och därmed beroende av andras hjälp. Symboliken framstår nästan som övertydlig.

Men som så ofta överträffar verkligheten dikten. Dokumentärfilmen ”Alexandra – syns vi inte finns vi inte”, som nu visas som en tvådelad serie på SVT, fångar just detta paradoxala öde på ett både visuellt slående och engagerande sätt.

Alexandra Charles själv fokuserar numera helst på sitt arbete för kvinnors hälsa – ett engagemang som renderat henne kunglig medalj. Det är förståeligt att hon hellre lyfter detta än sin tid som nattklubbsägare, en roll som ofta kritiserades för att vara ytlig. Men den bedömningen missar något väsentligt – nattklubbsdrottningens kulturella betydelse för Stockholm var betydligt djupare än många insett.

När Alexandra Charles öppnade sin klubb 1968 var Stockholm en kulturell öken för nattlivet. Utbudet bestod främst av Nalen och de traditionella finrestaurangerna som Berns och Hamburger Börs. Det saknades den sortens sprudlande, kontrastrika nattliv som fanns i internationella metropoler.

Charles vision var radikal för sin tid. Hon ville skapa en plats med ”buller och bång” där kontraster möttes. Under samma kväll kunde gäster uppleva både den svenska jazzstjärnan Monica Zetterlund och Radio Luxembourgs hetaste diskjockey. Dörrvakten instruerades att memorera ansikten från skvallertidningar för att säkerställa att kändisar alltid släpptes in, oavsett klädsel.

Resultatet blev en kulturell smältdegel där människor från olika bakgrunder – svarta och vita, kändisar, dragqueens, homosexuella och förortsungdomar – alla kunde roa sig tillsammans. Som filmlegendaren Ylva Swedenborg uttrycker det i dokumentären: ”Vi hade aldrig haft det livet i Stockholm. Att gå på diskotek en tisdag, det var ju helt galet!”

Charles klubb representerade något revolutionerande i den svenska huvudstaden. I en tid då diskomusik möttes av moralpanik och danstillstånd krävdes för klubbverksamhet (en regel som faktiskt inte avskaffades förrän 2023), skapade hon ett frirum där konventioner kunde brytas och nya sociala mönster formas.

Det är lätt att le åt dåtidens Sverige med dess inskränkthet och ängslan inför nya kulturella uttryck. Men dagens Stockholm kämpar fortfarande med liknande utmaningar. Stadens kulturliv pressas mellan regelbyråkrati, klagande grannar och konservativa krafter som motsätter sig förnyelse.

Alexandra Charles betydelse kan därför inte underskattas. Att lyckas etablera ett livfullt, inkluderande nöjesetablissemang i en miljö präglad av kulturell försiktighet var en bedrift som förändrade stadens själ. Hon gjorde stockholmarnas liv lite roligare och friare – något som kanske är lika värdefullt som hennes senare insatser för kvinnors hälsa.

Dokumentären visar också den personliga kostnaden för ett liv i rampljuset. Charles sjukdom, som gradvis berövar henne synen, tvingar henne att omvärdera sin relation till synlighet och oberoende. Det finns en djup existentiell dimension i detta öde – kvinnan vars identitet byggts kring att se och bli sedd, måste nu navigera i en värld där hon bokstavligen ser allt mindre.

Trots att Charles nu föredrar att tala om sitt arbete för kvinnohälsa, utgör hennes period som nattklubbsdrottning ett viktigt kapitel i Stockholms kulturhistoria. Hon utmanade stadens provinsiella begränsningar och introducerade en kosmopolitisk anda som hade långtgående effekter på den svenska huvudstadens utveckling.

I en tid då kulturliv och nattklubbar återigen står under press från olika håll, påminner Alexandra Charles historia om vikten av fritänkande entreprenörer som vågar skapa alternativa rum för gemenskap, kreativitet och glädje.