Lisa Magnusson: Det är inte en ”arbetarklassgrej” att kalla folk för fittor

Dagens Nyheters ledarskribent Lisa Magnusson riktar skarp kritik mot Vänsterpartiets vice partiledare Ida Gabrielsson. I en text på DN:s ledarsidor, som har en oberoende liberal hållning, ifrågasätter Magnusson både Gabrielssons grova språkbruk och den självmedvetna uppvisning av arbetarklassbakgrund som används för att försvara det.

Bakgrunden är flera uppmärksammade uttalanden från den senaste tiden. Gabrielsson har kallat Socialdemokraterna, Vänsterpartiets givna samarbetspartner, för ”fittor”. Hon har också hänvisat till sin partiledare Nooshi Dadgostars ord om Centerpartiet som en annan tänkbar samarbetspartner: ”Centerpartisterna får fan skylla sig själva. Nu får de äta upp all vänsterpolitik.” Uttalandena har återgivits i Dagens Nyheter den 5 och 7 november. I ett inlägg på Facebook har Gabrielsson försvarat sig med att språkbruket ger uttryck för något som ”både arbetare och bönder känner alltför väl igen” – nämligen klassförakt. Kritiken mot henne, skriver hon, är moralism från finfolket.

Den hållningen får Magnusson att ställa en hypotetisk fråga: skulle någon ha överseende med motsvarande beteende hos en borgerlig politiker? För att illustrera sin poäng beskriver hon en tänkt högerprofil, Gabriel von Ihding – adlig, cigarrökande, med barndomsgods och en jakthund som enligt modern kan känna doften av politiska motståndare på kilometers avstånd. Han är känd för sitt bullriga skratt och sin frispråkighet, inte minst för att han kallat Liberalerna för ”horungar”. När någon ifrågasätter hans arrogans blir han upprörd och talar om klasshat mot borgare och adel. Ursäkten är att han kommer från gamla pengar och fina anor – han är äkta överklass, och överklassen ”bara är så här”. Förmodligen skulle ingen tolerera en sådan person på en maktposition, exempelvis som Moderaternas vice partiledare, skriver Magnusson. Men när det i stället gäller Gabrielsson och hennes arbetarklassbakgrund är det plötsligt en helt annan sak. Då ska språkbruket inte kritiseras, utan förstås som ett äkta uttryck för klassidentitet.

Magnusson avfärdar emellertid klassförsvaret. Det är inte klassförakt att påpeka att en toppolitiker bör uppföra sig vuxet, skriver hon. Klassförakt är snarare att utse en person till uttolkare av arbetarnas själ, som om det bara fanns en sorts arbetare – ”en ohjälpligt oresonlig” – som inte ens i maktens innersta rum kan krävas att sluta ”röja och rallarsvinga”. Att kalla människor för fittor är ingen arbetarklassgrej, konstaterar ledarskribenten.

Artikeln sätter in frågan i ett politiskt läge där Vänsterpartiet har gått starkt i valet. Partiet har enligt Magnusson fått ett förtroende av väljare som inte vill ha mer Tidöpolitik – det vill säga den politik som regeringen med Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna har fört med Sverigedemokraterna som stödparti sedan överenskommelsen slöts på Tidö slott 2022. Väljarna vill inte ha invandrarfientlighet, splittring och sverigedemokrater, skriver hon. Vänsterpartiet har därmed en chans att spela en viktig roll i ett regeringssamarbete som erbjuder något annat. Men, fortsätter Magnusson, ”det här med att bete sig vuxet är tydligen svårt för vänsterns grädda.”

Vänsterpartiet har historiskt varit stödparti åt socialdemokratiska regeringar, men relationen mellan partierna har varit allt annat än smärtfri. 2021 fälldes Stefan Löfvens regering efter en misstroendeförklaring som Vänsterpartiet utlöste i frågan om marknadshyror. Efter det starka valet pekas partiet åter ut som en tänkbar del av ett regeringsunderlag, vilket har gjort Gabrielssons uttalanden mot just Socialdemokraterna till en känslig fråga. Gabrielsson har själv gjort sin bakgrund från en bruksort – det gamla industrisamhället med starka band till arbetarrörelsen – till en del av sin politiska persona.

Magnusson avslutar med att påminna om Gabrielssons förändrade roll. Hon är inte längre en ”kaxig bruksortstjej som slår uppåt”, skriver ledarskribenten, utan en medelålders toppolitiker. ”Hon representerar bara sig själv och sitt parti.” Frågan, resonerar Magnusson, är om Gabrielsson själv vet om det.