Ledare: De ekonomiska nyheterna från USA och Frankrike är bekymrande

Den globala ränteoron har under hösten blivit alltmer påtaglig. På obligationsmarknaderna har den amerikanska tioårsräntan stigit från drygt 4 procent vid årsskiftet till över 5 procent. Den räntan brukar beskrivas som världens viktigaste, eftersom den fungerar som riktmärke för lån över hela världen. När den stiger blir det dyrare för stater, företag och hushåll att låna. Det kan dämpa investeringar och konsumtion. Uppgången har ännu inte visat några tecken på att bromsa in.

Drivkrafterna är flera. USA:s inflation är fortfarande förhöjd, vilket gör att investerare kräver högre kompensation för att hålla statspapper. Därtill kommer oron över statsfinanserna. Finansminister Scott Bessent ser ut att sakna kontroll över budgeten. Statsskulden överstiger 100 procent av BNP, underskottet uppgår till 6 procent och kongressen kan i praktiken inte förmås till annat än skattesänkningar.

Bessent har försökt tona ned oron genom att peka på att tillväxten är hygglig och att börsen slår rekord. Det stämmer i och för sig, men uppgångarna är i hög grad koncentrerade till techsektorn. De stora techbolagen investerar just nu enorma summor i AI-infrastruktur: datasalar, halvledare och energi. Investeringarna har blivit en viktig tillväxtmotor i USA, men också en risk om avkastningen uteblir. För att börsuppgången ska vara uthållig krävs att investeringarna ger produktivitetsvinster som motsvarar kapitalet som plöjs ner. I annat fall rör det sig om en bubbla.

I Europa är räntetrenden densamma, men här kan regeringarna inte trösta sig med tillväxtsiffror. Frankrike har drabbats värst bland G7-länderna. Den franska tioårsräntan har stigit från 3,5 procent vid årsskiftet till omkring 5 procent. Frankrike är euroländernas näst största ekonomi och tillsammans med Tyskland en av de två motorerna i eurosamarbetet. Ett statsfinansiellt haveri där skulle få stora konsekvenser för hela kontinenten. Statsskulden överstiger 100 procent av BNP, underskottet är 5 procent och på gatorna protesteras det för mer pengar till skolan. Frankrikes centralbankschef har varnat för en skuldkris. ”Vi är inte Grekland under eurokrisen”, konstaterar han, med ett underförstått ”men” som signalerar att läget trots allt är allvarligt.

Även Italien har sett räntan stiga kraftigt sedan årsskiftet. Landet har länge burit på en av euroområdets högsta statsskulder och är särskilt känsligt för ökade räntekostnader. I Storbritannien är läget inte mycket bättre. Landet har under en längre tid brottats med svag produktivitetstillväxt och stora utgiftsbehov. Upplåningskostnaderna har stigit, samtidigt som regeringen har begränsat utrymme för nya reformer.

De stigande räntorna får också direkta konsekvenser för statsbudgetarna. För länder med stora skulder betyder en procentenhets högre ränta att en allt större andel av skatteintäkterna går till räntebetalningar i stället för till välfärd, försvar eller investeringar. På så sätt kan obligationsmarknadens förtroende bli en politisk fråga av första rangen.

Det finns ändå skäl att notera den globala ekonomins motståndskraft. Sedan 2020 har den klarat pandemin, nedstängningarna, Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina och de omfattande sanktionerna mot rysk energi, anfallet på Iran och blockaden av Hormuzsundet. Genom sundet transporteras en stor del av världens olja, och händelserna har vid flera tillfällen pressat upp energipriserna. Ändå har världsekonomin inte störtat in i en djup depression. Den har dock betalat ett högt pris i form av växande offentliga skulder och en mer sårbar finansmarknad.

Problemet är att samma chocker har skapat de obalanser som nu syns. När utbudet av olja och gas stryptes steg energipriserna, vilket sedan drev upp andra priser. Regeringar öppnade den finanspolitiska kranen för att skydda hushåll och företag, och för att betala för den upprustning som en farligare värld kräver. Det har inte smällt ännu, men många länder har pressats in i en ond spiral av stigande skulder och räntor.

Frågan är hur spiralen ska brytas. Svaret lär prägla både statsbudgetar och finansmarknader under lång tid. I USA handlar det om den fortsatta striden om skatter och utgifter. I Europa gäller det för Frankrike och Italien att återvinna marknadernas förtroende innan räntebördan blir ohållbar. Hittills är tecknen på en sådan kursändring få. Risken är att nästa kris inte utlöses av en pandemi eller ett krig, utan av bristande förtroende för staters betalningsförmåga.