Lisa Magnusson: Är det kvinnohat att himla med ögonen åt Nooshi Dadgostar?

En ny debatt om misogyni och politisk ton har blossat upp i svenska medier efter att författaren Tone Schunnesson och Aftonbladets kulturchef Karin Pettersson anklagat Dagens Nyheters ledarsida för kvinnohat. I en artikel på DN:s ledarsida, som beskriver sig som oberoende liberal, avfärdar ledarskribenten Lisa Magnusson kritiken som ogrundad. Enligt Magnusson har varken Schunnesson eller Pettersson lagt fram några konkreta belägg för att DN:s attityd mot Vänsterpartiets toppskikt skulle vara misogyn.

Anklagelsen är allvarlig, och att den kommer från två namnkunniga kulturdebattörer förstärker genomslaget. För en liberal ledarsida, som brukar framhålla vikten av saklighet, är det en känslig anklagelse. Magnusson hanterar den genom att vända på perspektivet: det kan i sig vara kvinnohat att behandla kvinnor som en homogen grupp där alla förväntas tycka och skriva på samma sätt.

Schunnesson har beskrivit DN:s ton med uppmaningen: ”Sätt på er bh och lite maskara, platta håret, era jävlar.” Magnusson påpekar att citatet påminner om ett råd som Schunnesson själv gav Vänsterpartiets ledare Nooshi Dadgostar i oktober 2024. Då uppmanade Schunnesson Dadgostar att ta på sig en blommig klänning, bjuda till mer och inte vara så tvär. Magnusson skrev i slutet av samma månad att hon förstod impulsen, med hänvisning till hur Vänsterpartiet uppträtt.

Bakgrunden till debatten är Vänsterpartiets framtoning under Nooshi Dadgostar, som varit partiledare sedan 2021. Partiet har under hennes ledning blivit ett av de mest framträdande oppositionspartierna i riksdagen. Vänsterpartiet har periodvis vuxit i opinionsmätningarna och har profilerat sig i frågor som hyresmarknaden, arbetsrätten och välfärden. Samtidigt har flera företrädare medvetet odlat en tuff och utmanande stil. Magnusson skriver att partitoppen framstår som ”skolgårdens tuffa brudar med cigg i hand”. Hon nämner drastiska uttalanden, grovt språk och långa arroganta inlägg på X sent på kvällen, liksom att de sitter och flipprar med mobilen under intervjuer.

Den stilen har enligt Magnusson spillt över i partiets förhållande till andra partier och i dess inställning till förhandlingar. Frågan hon ställer är om det över huvud taget ska vara möjligt att kommentera detta utan att beskyllas för kvinnohat. Hennes slutsats är att det måste vara det. Att kritisera en politisk stil, en förhandlingstaktik eller ett offentligt uppträdande är inte detsamma som att attackera någon på grund av kön, resonerar hon.

Magnusson riktar också kritik mot att Schunnesson framställer henne och sig själv som utbytbara. Enligt Magnusson bygger Schunnessons exempel på en föreställning att kvinnliga skribenter och kvinnliga politiker ska bedömas utifrån samma norm, enbart för att de är kvinnor. Det är i sig en problematisk hållning, skriver Magnusson. Hon understryker samtidigt att hon inte har något emot Schunnesson personligen, uppger att hon gillar podden ”Café Bambino” och nämner Karin Pettersson som en av de kvinnor hon uppskattar att lyssna på.

Debatten är en del av ett större mönster i den svenska offentligheten. Frågor om kvinnliga politikers utseende, klädsel och kroppsspråk har under senare år varit återkommande, både i Sverige och internationellt. Samtidigt har mediehusens ledarsidor och kultursidor blivit en allt viktigare plats för diskussioner om språk, normer och representation. Att två av Sveriges största tidningar, DN och Aftonbladet, hamnar i konflikt på dessa områden väcker därför uppmärksamhet långt utanför redaktionerna.

För mediebranschen är debatten också en påminnelse om hur känsligt förhållandet mellan politiska partier och journalister har blivit. DN och Aftonbladet är två av Sveriges mest spridda tidningar med olika politiska traditioner. DN:s ledarsida är oberoende liberal, medan Aftonbladet är en oberoende socialdemokratisk tidning. Deras respektive ledar- och kultursidor sätter ofta agendan för vad som diskuteras i övriga medier. När tonläget mellan tidningarna blir hårt får det snabbt spridning i sociala kanaler, där flera av de inblandade själva är aktiva. I en tid då mediehusen konkurrerar om läsarnas förtroende och uppmärksamhet kan en debatt av det här slaget också påverka hur titlarna uppfattas av allmänheten.

Sociala medier har förstärkt mönstret. Politiker och journalister kan i dag gå ut direkt med sina tolkningar, innan en artikel eller ledartext har hunnit bli föremål för saklig granskning. Det gör att anklagelser som ”kvinnohat” snabbt kan spridas och bli en egen nyhet. I den meningen handlar debatten inte bara om Vänsterpartiet och DN utan också om hur den offentliga samtalstonen har förändrats.

För Vänsterpartiet illustrerar debatten hur stor del av den politiska kommunikationen i dag handlar om framtoning. Dadgostar har under sin tid som partiledare varit en centralgestalt i den svenska vänstern och en av regeringens skarpaste kritiker. Hur hon och hennes parti beskrivs i en av landets största morgontidningar lär fortsätta att vara en känslig fråga, inte minst bland feministiska debattörer som ser ett samband mellan mediebevakning och kvinnors villkor i politiken.