Replik: Vem har makten att avgöra vilka delar av vårt kulturarv som är värda att bevara?

En slumpmässig upptäckt har lett till ett av de mer anmärkningsvärda räddningsprojekten i svensk fotohistoria. Dokumentärfilmen ”Frusna Ögonblick: Märta Berglund” skildrar hur ett kvinnligt fotografiskt livsverk – som en gång kastades på en soptipp – återupprättats genom sju års intensivt arbete. Filmen har också väckt en bredare debatt om vem som får ta plats i det svenska kulturarvet.

Märta Berglund var verksam under en period då fotografi i hög grad betraktades som hantverk snarare än konst, och kvinnliga fotografer fick sällan samma erkännande som sina manliga kollegor. Hennes glasnegativ, över 10 500 stycken, överlevde med knapp nöd. Enligt folktron ska krossat glas betyda sju års olycka, men för filmskaparna blev det i stället startpunkten för ett omfattande räddningsarbete. I dag förvaras negativen i små vita kuvert i en klimatanläggning, men materialet är ännu inte fullt tillgängligt vare sig för forskning eller för allmänheten.

I dokumentären beskrivs upptäckten som en process där verkligheten öppnar sig lager för lager, likt en rysk matrjosjka, en docka innesluten i en annan. I kärnan finns ett konstnärskap med en säregen blick på sin samtid, ett perspektiv som under lång tid förbisetts. Restaureringsarbetet har krävt en varsam balans mellan teknik och bevarande; varje steg har inneburit avvägningar mellan att synliggöra bilderna och att respektera originalmaterialets skörhet. Målet har varit att återge Berglunds karakteristiska ljus, subtila skuggor och gråtoner.

Att just glasnegativ har överlevt är ovanligt. Glasplåtar dominerade fotograferingen från slutet av 1800-talet fram till 1950-talet, men stora mängder material förstördes eller kasserades i takt med att ny teknik introducerades. Flera forskare har också pekat på att kvinnliga fotografers arv varit särskilt utsatt, eftersom marknaden och arkivinstitutionerna länge prioriterade manliga konstnärer. De svenska arkiven har därmed kommit att präglas av snedvridna urval, något som fått konsekvenser för hur historien skrivits. Internationellt har flera länder under senare år inlett storskaliga digitaliseringsprojekt för att göra äldre fotosamlingar tillgängliga, ofta inom ramen för nationella kulturarvsstrategier.

Debatten kring filmen tog fart efter att journalisten Lisa Magnusson i Dagens Nyheter, Sveriges största morgontidning, ställde frågan ”Vem var det som kastade Märta Berglunds livsverk på soptippen?” I ett svar i samma tidning riktar filmskaparna bakom dokumentären kritik mot att Magnusson inte nämner kvinnorna bakom filmen. ”Jag är inte alls förvånad, för det osynliggörande som skedde förr sker i stor utsträckning även i dag”, skriver en av dem, och tillägger att hon delar Magnussons vrede över att ett helt livsverk kunde kastas bort.

Bakom dokumentären står, förutom en av filmens upphovspersoner, även Marta Dauliūtė, Anna J. Ljungmark, Anneli Kustfält och Anne-Marie Söhrman Fermelin. De understryker att frågan om vem som får synas i historieskrivningen ytterst är en demokratisk fråga. Vem har makten att avgöra vilka delar av det gemensamma kulturarvet som är värda att bevara? Hur många konstnärskap har redan gått förlorade därför att deras arbete aldrig tillerkändes något värde?

Fallet har också aktualiserat en strukturell brist i svensk kulturpolitik: Sverige saknar en institution med ett övergripande ansvar för fotografi. Det innebär att fotografiskt material riskerar att falla mellan olika myndigheters och museers ansvarsområden, med konsekvenser för både bevarande och tillgänglighet. Flera aktörer inom kulturarvssektorn har under senare år efterfrågat ett nationellt center för fotografi, men frågan har ännu inte fått gehör hos beslutsfattarna. Utan en sådan institution förblir enskilda konstnärskap beroende av eldsjälar och tillfälligheter, menar filmskaparna.

Digitaliseringen av Berglunds arkiv framstår som en nyckelfråga. Utan digitalisering riskerar materialet att förbli otillgängligt, och filmskaparna varnar för att verket då kan försvinna en andra gång. Arkiven hjälper oss att förstå vilka vi har varit och hur vi har rört oss genom tid och rum, konstaterar de. Att göra Berglunds bilder tillgängliga för forskning, utbildning och allmänhet skulle inte bara återupprätta ett enskilt konstnärskap utan också bredda bilden av en hel epok.

För filmskaparna är dokumentären bara början. Arbetet med att synliggöra Berglunds blick fortsätter, i väntan på att fotografin får en självklar plats i det svenska kulturarvsarbetet.