Richard Swartz: Det Hitler tog i München är vad som nu hotar hela vår kontinent

Dagens Nyheters ledarredaktion, som beskriver sin hållning som oberoende liberal, drar i en ny text parallellen mellan Münchenöverenskommelsen 1938 och dagens stormaktspolitik kring Ukraina. Jämförelsen är inte ny, konstaterar ledaren, men den har sällan varit så tydlig.

Texten påminner om hur Adolf Hitler i september 1938 krävde att Sudetenland, den del av Tjeckoslovakien där omkring tre miljoner tyskar levde, skulle införlivas med Tredje riket. Storbritannien, Frankrike och Italien bjöd in Hitler till München för att rädda freden. Tjeckoslovakien fick inte delta. Prags representanter fick vänta i ett angränsande hotellrum medan beslutet fattades över deras huvuden. Sudetenland skulle omedelbart avträdas, och Hitler förklarade sig nöjd. Storbritanniens premiärminister Neville Chamberlain beskrev avtalet som ett sätt att undvika ett gräl i ett fjärran land mellan människor som britterna inte visste något om.

Eftervärlden har dömt ut München som den moderna historiens mest kända exempel på eftergiftspolitik, skriver ledaren. Mindre än ett halvår senare ockuperade Hitler resten av Böhmen och Mähren, och Slovakien förvandlades till en lydstat under Tyskland. Tjeckoslovakien upphörde att existera. Uttrycket ”om oss, utan oss” lever kvar i tjeckiskt minne.

Ledartexten menar att Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj i dag skulle känna igen situationen. Sedan 1938 har världen förändrats dramatiskt. Dåtidens europeiska kris har blivit en global kraftmätning. München, Prag, Kiev och Moskva är inte längre en rent europeisk angelägenhet. De tre stormakter som dominerade då – Storbritannien, Frankrike och Italien – har spelat ut sin roll. I stället är det Ryssland, USA och Kina som formar spelreglerna, och de betraktar Europa och Ukraina som brickor i en större maktsfärsuppgörelse. Ännu en gång sker det över huvudet på de direkt drabbade.

Enligt ledaren växer en ny världsordning fram där Europa står utan vänner. EU sägs riskera att styckas, medlemsländerna spelas ut mot varandra och krav reses på europeiskt territorium. Grönland nämns särskilt: ön har både strategisk betydelse och stora fyndigheter av sällsynta jordartsmetaller, en central råvarutillgång i den gröna omställningen och den teknologiska kapplöpningen. EU:s inre marknad framstår som ett mål, och europeisk industri riskerar att slås ut.

Ukraina beskrivs som ett nytt Sudetenland – en stat som inte erkänns som suverän, utan som ryssar påtvingade en falsk identitet. I det perspektivet är Europa ett maktlöst hinder på vägen mot en ny världsordning, skriver ledaren.

Texten urskiljer en rå realpolitisk logik: Det som räknas är hårda data, som våldskapital, kärnvapen, militär förmåga, produktionskapacitet, olja, el och sällsynta jordartsmetaller. Europas mjuka värden – demokrati och välfärd – väger lätt i den nya ordningen.

Ledaren pekar också på att USA inte längre uppträder som den liberala världsordningens garant. Donald Trump talar om affärer och deals i stället för demokrati, och både Kina och Ryssland ser omvärlden främst som marknader och intressesfärer. Samtidigt är Europa splittrat. Storbritannien har lämnat EU, Frankrike befinner sig i politisk kris och Tyskland förlamas av inhemska spänningar. Det saknas en gemensam försvars- och utrikespolitik, och stödet till Ukraina är otillräckligt, enligt ledaren.

I det dystraste scenariot är Ukraina bara en förrätt i ett större angrepp på Europa. En vapenvila skulle då bli en tillfällig paus, inte en varaktig fred. Ledaren jämför med hur Tjeckoslovakien styckades: efter München följde ockupationen inom några månader. Kockarna bakom en sådan uppgörelse skulle vara Donald Trump, Xi Jinping och Vladimir Putin.

Frågan är om historien verkligen upprepar sig. Ledaren invänder att historien saknar naturlagarnas regelbundenhet, men likheterna är obehagliga. ”Den som lever får se”, avslutas texten.