Belgiens premiärminister Bart De Wever avgår efter att budgetförhandlingarna kollapsat – kung Philippe avvaktar med beslut.

Belgiens premiärminister Bart De Wever har lämnat in sin avskedsansökan till kung Philippe efter att budgetförhandlingarna inom regeringen brutit samman. Kung Philippe har ännu inte accepterat avgången, vilket öppnar för flera möjliga vägar framåt i vad som annars skulle bli en allvarlig regeringskris.

Krisen kommer efter månader av ansträngda samtal i den fempartikoalition som tillträdde i början av 2025. De Wever, ledare för det flamländska nationalistpartiet N-VA, leder en regering som också innehåller de franskspråkiga liberalerna MR, de kristdemokratiska partierna CD&V och Les Engagés samt socialdemokratiska Vooruit. Redan från start har samarbetet varit skakigt, inte minst mellan flamländska och franskspråkiga partier.

Striden har i huvudsak handlat om hur Belgiens offentliga finanser ska fås i balans. EU-kommissionen har inlett ett förfarande vid alltför stora underskott, och Bryssel kräver att Belgien genomför omfattande besparingar de kommande åren. Utan en överenskommelse väntar en fortsatt hög statsskuld, ett bestående underskott och växande press på räntorna för statsobligationer.

För De Wever, som gjort ekonomin till sin huvudfråga, är sammanbrottet ett hårt slag. Han har upprepade gånger varnat för att Belgien inte har råd att skjuta upp nödvändiga reformer. Men flera partier i regeringen har vägrat acceptera nedskärningar i pensionssystemet och på arbetsmarknaden. Samtidigt ska försvarsutgifterna öka, och regionerna kräver mer finansiellt utrymme, vilket gör att marginalerna stadigt krympt.

Belgien är sedan länge ett av EU:s mest komplexa länder att styra. Landet har flera språkgemenskaper med egna parlament och regeringar, och den federala regeringen är beroende av stöd från både flamländska och franskspråkiga partier. Det har historiskt lett till utdragna regeringsbildningar. Den nuvarande krisen är dock inte jämförbar med de 541 dagar som Belgien stod utan regering 2010–2011. Då handlade det om en institutionell kris kring Bryssels vallokaler. Nu är den utlösande faktorn i stället ekonomin.

Risken är att osäkerheten sprider sig till finansmarknaderna. Belgiens statsskuld uppgår till över 100 procent av BNP, och landet är beroende av förtroendet hos internationella investerare. En regeringskollaps just när budgetarbetet pågår som mest intensivt kan leda till sänkt kreditbetyg och högre upplåningskostnader. Samtidigt har kung Philippe flera handlingsalternativ. Han kan avvakta och ge förhandlarna mer tid, utse en medlare för att försöka rädda koalitionen eller upplösa parlamentet och utlysa nyval.

Inget beslut är fattat ännu. Om avgången accepteras kan en övergångsregering ta vid med begränsade befogenheter. Redan nu är den politiska dagordningen i praktiken fryst, och åtgärder som kräver majoritet i parlamentet ligger i malpåse.

För EU-samarbetet är läget känsligt. Belgien är inte bara en av unionens grundare, utan också värd för EU:s institutioner. En utdragen inrikespolitisk kris kan försvaga landets position i Bryssel och minska handlingskraften i viktiga frågor, inte minst när det gäller försvars- och energipolitik.

Även om en ny regeringsbildning kan ta månader, behöver en regeringskris i Belgien inte omedelbart innebära ekonomisk katastrof. Landet har genom historien visat en förmåga att fungera med övergångsregeringar under långa perioder. Men behoven är nu större än på många år. Utan en fungerande budgetreform hotar fortsatta underskott, växande statsskuld och ett minskat handlingsutrymme i framtida kriser.

De närmaste dagarnas besked från kung Philippe blir avgörande. Antingen får De Wever fortsätta med ett utökat mandat, eller inleds en ny fas av politiska förhandlingar som kan ta mycket lång tid. En sak är säker: den politiska turbulensen i Belgien är långt ifrån över.