Ledare: Är Moderaterna så emot ”blandning” att de ogillar fri marknad?

Bostadsfrågan har länge ansetts vara en politisk icke-fråga i Sverige, trots att priserna på bostadsrätter har ökat flera hundra procent sedan 1996, inflationsjusterat. Unga tvingas bo hemma allt längre, särskilt de från familjer med lägre inkomster. Men nu börjar ändå boendefrågan spela roll i valrörelsen, om än på ett oväntat sätt.

Sedan Centerpartiet drog tillbaka sitt krav på fri hyressättning i nyproduktion har ingen drivet en omfattande reform av den svenska bostadsmarknaden som en central valfråga. I stället pratar politiker mest om att fler ska ha råd med en villa. Men byggande och boende har ändå blivit en valfråga genom kopplingen till integrationspolitiken.

När Socialdemokraterna nyligen lanserade tanken på att bygga mer blandade boendeformer reagerade Tidöpartierna snabbt. De började larma om ”tvångsblandning”, vilket ledde till att Socialdemokraterna nu inte längre vågar prata högt om hyresrätter i villaområden. Moderaterna fortsätter däremot sin kampanj mot förslaget, uppenbarligen övertygade om att det ska få väljare att överge S.

Frågan är dock om den strategin verkligen fungerar. Enligt en undersökning från P4 och Indikator Opinion från slutet av juni tycker lika många svenskar att blandat byggande är bra som dåligt. Det politiska läget är alltså mer nyanserat än Moderaterna kanske tror.

Moderaterna hävdar ofta att de bara motsätter sig att förstöra villakvarter eller bygga bort grönområden. Men deras ovilja mot hyresrätter och höghus har i praktiken lett till att partiet i många kommuner inte går till val på att bygga annorlunda, utan snarare på att bromsa byggandet helt och hållet. Konsekvensen blir färre lägenheter på marknaden och fortsatt stigande kvadratmeterpriser för unga som söker bostad.

I vissa fall blir det också tydligt att det inte är det politiska tvånget i ”tvångsblandningen” som verkligen är problemet. Nyligen släppte Rutger Brattström på den marknadsliberala tankesmedjan Timbro en rapport med namnet ”Bygg som en cowboy”. I den jämförs lyckade exempel på ökat byggande i Texas med den svenska bostadsmarknaden. Rapporten föreslår bland annat att kommunernas planmonopol ska lättas upp för att i stället låta markägare bygga mer fritt.

Detta förslag fick Daniel Källenfors, moderatiskt kommunalråd i Lidingö och känd för att vilja att ukrainska flyktingar ska lämna kommunen, att reagera kraftigt. Han gick till den SD-kopplade webbkanalen Riks och hävdade att Timbro och Socialdemokraterna nu ville ha ungefär lika mycket tvång. Att kalla en friare marknad för tvång framstår som en anmärkningsvärd syn från ett högerparti.

Den svenska bostadsmarknaden har länge ansetts vara i behov av reformer. Regleringarna är omfattande och byggprocesserna komplicerade. Planmonopolet ger kommunerna stort inflytande över vad som får byggas och var, vilket i kombination med hyresregleringen och andra faktorer bidragit till dagens situation med bostadsbrist i stora delar av landet.

Många unga vuxna står utanför bostadsmarknaden helt och hållet. Kötiderna för hyresrätter i storstäderna sträcker sig över flera år, ibland decennier. Att köpa en bostadsrätt kräver en stor insats som allt färre har möjlighet att spara ihop till. Detta har skapat en allt tydligare klyfta mellan de som äger sin bostad och de som inte gör det, ofta kopplat till föräldrarnas ekonomiska situation.

Inför valet ser det politiska landskapet ut på följande sätt: Flera partier vill planera fram mer byggande med integration som motiv. Moderaterna vill bygga mindre för att, som kritiker menar, behålla segregation. Det finns fortfarande en öppning för ett parti som vill driva regelförenklingar, avregleringar och en friare bostadsmarknad – men ingen verkar vilja ta den platsen.

Frågan är om bostadspolitiken verkligen kommer att spela roll i valet, eller om den återigen ska stå åt sidan medan andra frågor dominerar debatten. Med tanke på hur många unga och barnfamiljer som påverkas av bostadsbristen borde det finnas ett stort väljarunderlag för den som vågar ta sig an frågan på allvar. Men så länge debatten fastnar i skrämselkampanjer om tvångsblandning snarare än konkreta förslag för att öka byggandet och sänka priserna, riskerar ännu en generation att prissättas ut från bostadsmarknaden.