S avfärdar Tidö 2-förhandlingar öppet – ”Högst olämpligt”

Åtta veckor efter valdagen pågår regeringsbildningen fortfarande, och de senaste dagarna har återigen präglats av offentliga markeringar och hårda positioneringar mellan partierna. Under valrörelsen var de tydliga röda linjerna ett återkommande tema, och mönstret har fortsatt även efter att valsedlarna räknats.

I fredags meddelade Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson att partiet kan tänka sig att släppa kravet på ministerposter i en borgerlig regering – men att SD i så fall skulle gå i full opposition. På söndagsmorgonen svarade Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson med att S skulle gå i full opposition mot en så kallad Tidö 2-regering och inte medverka i några förhandlingar med en sådan konstellation.

– Det är det som är det stora problemet här – att alla partier väljer att göra mycket av de här förhandlingarna och signalerandet offentligt. Det ställer till det rätt rejält när partierna tror att valrörelsen fortsätter och att man gör det så pass publikt, säger Henrik Ekengren Oscarsson, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.

Enligt Ekengren Oscarsson riskerar de offentliga uttalandena att låsa partiernas positioner. När ståndpunkter spikas fast inför öppen ridå blir det svårare att rucka på dem när de väl ska omsättas i konkreta förhandlingar. Hade samtalen i stället förts bakom lyckta dörrar skulle nödvändiga kompromisser rentav kunna presenteras som delsegrar.

– Det finns väldigt mycket teorier om koalitionsbildning, och det här är inte första gången i världshistorien som koalitioner bildas efter val. Mycket av den kunskapen krockar ganska betydligt mot det vi ser hända här. Det är högst olämpligt, säger han.

Den publika metoden innebär också att partierna får svårt att nå ner till det som Ekengren Oscarsson beskriver som hantverksnivå – det vill säga det konkreta arbetet med att väga sakfrågor mot varandra och hitta byteshandel som alla inblandade kan acceptera.

– Det går inte att i offentligheten berätta var ens sakpolitiska smärtgränser går, och det är väl det första man lär sig i politiken: att alltid ha förhandlingsutrymme, säger han.

Som kontrast lyfter han Tyskland, där partierna upprätthåller radiotystnad under regeringsförhandlingarna. Där finns ett valresultat att förhålla sig till, och i stället för att måla in sig i hörn till allmän beskådan ägnar sig partierna åt att hitta lösningar.

– Man har en uppgift som politisk ledare och det är att forma stabila majoriteter bakom regeringspolitiken, att hitta win-win-win-lösningar. Från en förhandling måste alla parter lämna med känslan av att man fått mer än vad de andra fått, och det vore mycket lättare om det inte gjordes i offentligheten, säger Ekengren Oscarsson.

Bakgrunden till det spända läget är det parlamentariska utgångsläget efter höstens val. Ingen konstellation har egen majoritet, och alla tänkbara regeringsalternativ kräver samarbete över blockgränserna. Det tidigare Tidöavtalet – som slöts 2022 mellan Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna – band samman de fyra partierna i en gemensam politisk plattform. Frågan är nu om en liknande uppgörelse, en ”Tidö 2”, är möjlig att upprepa.

Liksom flera andra bedömare avstår Ekengren Oscarsson från att sia om hur regeringsbildningen kommer att sluta. Men enligt statsvetenskaplig teoribildning talar mycket för den 187 mandat starka fempartilösningen bestående av S, C, KD, MP och L. Förra veckan prövades dock den konstellationen av Centerns Elisabeth Thand Ringqvist, med utgången ”crash and burn”.

– Det finns många sätt att kombinera de där 187 mandaten beroende på vilka som ska vara stöd- eller regeringspartier. Då handlar det mycket om sakpolitik, som hur kärnkraftsfrågan eller migrationspolitiken ska lösas. Men på den konkreta nivån är vi inte, utan nu handlar det om vem som står ut med vem, säger han.

– Man får hoppas att det vi ser är ett kammarspel och att det faktiskt pågår vuxna diskussioner som vi andra inte får ta del av.