Kristina Lindquist: För SD är svenskhet en fråga om politisk lydnad

En sedan länge nedtonad vetenskaplig debatt om intelligens, arv och miljö har på nytt aktualiserats i svensk offentlighet. Denna gång är det inte en forskningsrapport som ligger bakom, utan en politisk strid inom Sverigedemokraterna om vad svenskhet egentligen innebär. Frågan, som under stora delar av efterkrigstiden betraktats som närmast tabubelagd, har återigen blivit föremål för het politisk debatt, där partitoppens linje nu utmanas internt.

Bakgrunden till bråket finns beskriven i sociologen Roland Paulsens nya bok ”Avbegåvad. En essäberättelse om arv och miljö”. Paulsen skildrar hur diskussioner om rasbiologiska teorier länge var omgärdade av en form av tystnad efter Nazitysklands fall, men att detta förändrades runt millennieskiftet. Enligt Paulsen växte sig då hereditariska tankegångar, som betonar genernas betydelse för mänskligt beteende, åter starkare. Detta har enligt honom banat väg för en ny våg av idéer om intelligensskillnader mellan folkgrupper, något som numera återkommer i den internationella politiska diskursen. Han pekar bland annat på hur personer som Donald Trump och Elon Musk i USA regelbundet hänvisar till föreställningar om ”dåliga gener” för att förklara samhällsproblem, ofta kopplade till migration och fertilitet.

Den svenska debatten har nu fått sin egen motsvarighet. Inom Sverigedemokraterna har en konflikt blommat ut mellan två falanger. Den ena, som företräds av Richard Jomshof, uttrycker en etniskt präglad nationalism där idén om en svensk folkmajoritet i det egna landet är central. Den andra falangen, med Mattias Karlsson i spetsen, förespråkar en assimileringslinje där svenskhet definieras utifrån språk, identitet, lojalitet och kultur snarare än biologiskt arv.

Partiledaren Jimmie Åkesson har i ett längre inlägg i Expressen försökt tona ner konflikten och manat till eftertanke. Han avfärdar tanken på en ”etnifierad lagstiftning” som principiellt felaktig. Samtidigt har han öppnat för att pragmatism måste råda i politiken, särskilt utan egen majoritet. Uttalandet kontrasterar mot vad Åkesson själv sagt tidigare, bland annat i våras då han beskrev Sverige som ”hans land” med hänvisning till att hans förfäder ätit bark för att försvara landplätten.

Statsvetaren Ann-Cathrine Jungar tolkar Åkessons agerande som ett sätt att ”städa framför egen dörr” för att hantera de interna spänningarna. Ledarskribenten Susanna Kierkegaard, som skriver i Aftonbladet, är mer skeptisk och beskriver debatten om en ”öppen svenskhet” som retorik och teater. Flera bedömare menar att det handlar om att rädda partisammanhållningen i en tid av sjunkande väljarsiffror.

Samtidigt riktar kritiker blicken mot själva kärnan i partiets principprogram. Där definieras en assimilerad svensk som en person med icke-svensk bakgrund som talar flytande svenska, uppfattar sig själv som svensk, lever enligt svensk kultur, ser den svenska historien som sin egen och känner större lojalitet med Sverige än med någon annan nation. Forskare och debattörer har varnat för att en sådan definition innebär en totalitär syn på människan, där individens egna tankar, värderingar och identitet underordnas staten. Även religiös tillhörighet har lyfts fram som ett problemområde. Åkesson har tidigare sagt att det är svårt att vara både troende muslim och svensk, ett uttalande som väckt kritik.

DN:s politiske kommentator Tomas Ramberg har uppmärksammat hur partiledaren nu varnar för att oliktänkande inom partiet kan komma att rensas ut om de inte anpassar sig till partilinjen. Detta beskrivs som ett tecken på en ledarstil som kräver politisk lydnad, något som sträcker sig bortom den pågående interna debatten och berör frågor om demokratiska värderingar och åsiktsfrihet i ett bredare perspektiv.