När vårvärmen väl sätter in och temperaturen stiger ökar antalet samtal om huggormsbett markant till Sveriges Giftinformationscentral. Hittills i år har centralen tagit emot strax över 100 samtal från personer som antingen själva blivit bitna eller bevittnat någon annan drabbas. Budskapet från experterna är tydligt och okomplicerat – uppsök alltid vård omedelbart, även om man känner sig relativt opåverkad direkt efter bettet.

Peter Hultén, apotekare på Giftinformationscentralen, understryker vikten av snabb medicinsk bedömning. För den som har nära till ett sjukhus med akutmottagning är rekommendationen att åka dit direkt. I andra situationer, särskilt om man befinner sig längre från vård, bör man inte tveka att ringa 112.

Huggormen är Sveriges enda giftiga orm och finns i praktiskt taget hela landet, med undantag för de nordligaste delarna. Trots sin giftighet är huggormen i grunden ett skyggat djur som helst undviker konfrontationer med människor. Johan Nylander, herpetolog vid Naturhistoriska riksmuseet, förklarar att ormar inte är särskilt intresserade av människor och endast biter om de känner sig hotade.

Det bästa sättet att hantera ett möte med en orm i naturen är att stå helt stilla och avvakta tills den ringlat iväg, alternativt att lugnt och försiktigt gå därifrån. Så länge man inte trampar på ormen eller försöker ta i den finns det minimal risk för att bli biten.

För den som vill försäkra sig om att ormen lämnar området snabbt finns det några beprövade metoder. Att stampa i marken kan fungera, men ännu mer effektivt är att efterlikna ormens naturliga fiender. Genom att stå och flaxa med armarna skapar man en rörelse som påminner om rovfåglar, något som genast får huggormen att söka skydd.

Symptom kan variera kraftigt

Allvarlighetsgraden av ett huggormsbett varierar betydligt beroende på hur mycket gift ormen lyckas injicera vid bettet. I vissa fall rör det sig om så kallade torrbett, där inget gift alls överförs till offret. Eftersom det är omöjligt att avgöra detta på plats måste alla som blivit bitna söka vård för säkerhets skull.

Huggormens gift är mycket potent och kroppens reaktion kan skilja sig dramatiskt mellan olika individer. Vissa drabbas endast av en mindre lokal svullnad, medan andra blir allvarligt sjuka och uppvisar kraftiga systemiska symptom.

De tidiga symtomen efter ett bett kan inkludera yrsel, illamående, buksmärtor och kräkningar. I allvarligare fall kan offret utveckla kraftigt blodtrycksfall, andningssvårigheter och sänkt medvetandegrad. Svullnaden vid bettstället kan sprida sig och i värsta fall omfatta hela den drabbade kroppsdelen.

För patienter med svåra symtom finns ett effektivt motgift tillgängligt – huggormsserum. Detta serum finns i lager på i stort sett alla akutsjukhus i Sverige och är oftast mycket verkningsfullt. Peter Hultén betonar att så länge man når fram till sjukhus i tid är prognosen god.

Lugn och stillhet viktigt

Efter ett bett är det avgörande att den drabbade håller sig så lugn och stilla som möjligt. Genom att minimera rörelsen minskar man risken för att giftet sprider sig snabbt genom kroppen via blodomloppet. Den som blivit biten bör helst ha sällskap och under inga omständigheter köra bil själv, eftersom tillståndet snabbt kan försämras.

Tack vare tillgången till motgift är dödsfall till följd av huggormsbett ytterst sällsynta i Sverige idag. Det senaste rapporterade dödsfallet inträffade 2023, och i det fallet hade den bitna personen valt att inte uppsöka sjukhus. Trots den låga dödligheten vårdas omkring 400 personer årligen på sjukhus efter huggormsbett.

Klimatförändringar skapar oro

Huggormens status klassificeras som livskraftig, vilket innebär att populationen anses vara stabil och inte utrotningshotad. Trots detta finns vissa orosmoln kring artens framtid i ett förändrat klimat.

Paradoxalt nog gynnas inte huggormarna av ett varmare klimat, trots att de är värmealskande djur. Snöfattigare och varmare vintrar försvårar nämligen ormens vintervila. Snötäcket fungerar som ett naturligt isolerande lager, och utan det blir huggormarna mer utsatta för plötsliga köldknäppar. Under övervintringen är de mycket inaktiva och har troligen begränsad förmåga att förflytta sig till djupare och varmare lager om temperaturen plötsligt sjunker.

Även huggormens matförsörjning påverkas av klimatförändringarna. Smågnagare, som utgör en favoriträtt för huggormen, får också svårare att övervintra säkert när vinterklimat blir varmare. På vintern ligger gnagarna normalt i dvala i det skyddade hålrummet mellan snötäcket och marken.

Johan Nylander påpekar att miljöförändringarna är som kraftigast ju längre norrut man kommer i landet. Det finns farhågor om att de nordliga huggormspopulationerna kan vara särskilt utsatta, även om det ännu saknas omfattande studier på området.

Studier från andra delar av Europa visar att antalet huggormar minskar på vissa håll, främst på grund av att deras naturliga livsmiljö påverkas av mänsklig aktivitet. Någon motsvarande studie för den svenska populationen finns enligt Nylander ännu inte.

Säsongsrytm och livscykel

Under maj månad är många huggormar relativt stillasittande då de ligger och värmer sig i solljuset, gärna på en sten eller gömda i högt gräs. Detta är platser där de kan vara skyddade från naturliga fiender. I juni, juli och augusti blir ormarna betydligt mer aktiva då de jagar byten. När hösten anländer drar de sig tillbaka för att lägga sig i vintervila.

Hanarna vaknar först till liv efter vintern. Ungefär tre veckor senare dyker honorna upp och parningstiden inleds. I augusti och september föds årets yngel, så kallade äspingar.

En vanlig myt är att unga huggormar skulle vara farligare än vuxna exemplar. Detta stämmer dock inte. Tvärtom har ungslangar kortare gifttänder, ett svagare bett och injicerar mindre mängd gift. De är inte heller mer närgångna eller orädda jämfört med vuxna huggormar – snarare tvärtom. De är minst lika måna om att smita undan vid minsta hotbild.

Huruvida ett visst år blir ett så kallat ”huggormsår” med fler observationer och bett är svårt att förutsäga. Forskning tyder på att år med dåligt matutbud, exempelvis på grund av färre gnagare, ökar risken för att huggormar inte överlever vintern, vilket kan påverka populationsstorleken kommande säsong.

Johan Nylander, som själv medger att han kanske är partisk i frågan, uttrycker en önskan om att fler människor ska få chansen att uppleva dessa djur i naturen. Han har mött många som aldrig sett en huggorm trots att de rört sig mycket i skog och mark. Möjligheten att observera en huggorm är faktiskt ganska sällsynt, vilket enligt Nylander gör det värt att stanna upp och titta när tillfället ges – naturligtvis på säkert avstånd.